Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIOTREDJE KAPITLET I77
diga, vadan Georg ej fick tillträde till de inre rummen.
Kommendörkaptenen hade nyss gått ut, men i salen fanns en
person, med vilken Georg hittills icke så ofta kommit i
beröring, nämligen baron Henning.
Vid Georgs inträde låtsade baronen, som likväl satt på
en soffa mitt för dörren, icke märka hans ankomst, utan
fortsatte läsningen av ett tidningsblad, i trots av Georgs
uttalade: »Mjuka tjänare, herr baron!»
Rodnande upprepade han hälsningen, då * Henning
äntligen såg upp och besvarade den med en lätt bugning, som
kunde sägas ske i en mera sittande än upprest ställning,
varéfter han återtog bladet, utan att bekymra sig om den
person, som ännu kvarstod på golvet.
Lågande av harm, frågade Georg: »Är icke
kommendörkaptenen hemma?»
»Det känner jag ej!» svarade Henning och fortsatte
be-kymmerslöst sin läsning, medan hjärtat hoppade av fröjd
vid nöjet att få förödmjuka en människa, den han föresatte
sig ätt reta till någon ytterlighet.
Detta lyckades likväl icke, ty på den ton, vari svaret
avgavs, märkte Georg genast hur »landet låg», och ehuru han
var långt ifrån djärvheten att ana varifrån vinden blåste*
var likväl den upptäckt han gjort, tillräcklig att tvinga honom
att tjaga vara på sig själv. Lugnt gick han fram till andra
ändan av salen, upptog en annotationsbok och satte sig att
blädcira i några räkningar, vilka dock icke ville komma till
slut,; ty i likhet med baron Henning var han belåten med
skenet av att vara sysselsatt.
På detta angenäma sätt förflöt ungefär en halv timme.
Da öppnades hastigt dörren och Elvira inkom.
Hennes baldräkt, lämpad efter ballokalen, bestod
naturligtvis icke av gas med flygande volanger. Hon bar en
mörkröd sidenklänning, rikt garnerad, och över axlarna en
mantilj av svart silkestyll, prydd med ett broderi, som
förtjänt; att hava varit arbetat i ett kloster. Endast ett par
naturliga törnrosor sågs inflätade i hennes svarta hår, vilket i
nacken var uppfästat med en briljanterad pil.
Blott en tanke flög genom Georgs själ: »O, att jag i dag
icke pett henne!»
»Jag visste ej», sade hon, lätt hälsande, »att kapten
Letsler redan var kommen: jag trodde, att endast vår baron
var l^är ute, emedan det var så tyst i salen.»
»Endast vår baron!» tänkte Henning... »Och detta i hans
12 A Enslingen på Johannisskäret I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
