Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 ENSLINGEN PÅ JOHAN NI SSKÄRET
närvaro ... Men vänta, vänta, min fröken —* det kommer väl
också min tur!»
»Jag har redan en stund njutit av herr baronens sällskap»,
svarade Georg, »men som vi fruktat att störa damerna, har
vårt samtal förts helt tyst.»
Högdraget yttrade baron Henning: »Fröken är säker-
ligen känslolös för nöjet att mottaga en artighet på
sanningens bekostnad!»
»Och jag», återtog Georg och gav baronen en blick, som
satte bägges blod i raskare omlopp, »jag vågar tro, att
fröken icke tycker om att på artighetens bekostnad få höra
en sanning, som naturligtvis måste vara henne fullkomligt
likgiltig.»
Nu inkom Vendela och strax därefter
kommendörkaptenen, och härmed blev liv och rörelse, till och med i baron
Henning, som icke ville låta onkel märka, att han hade ett
mindre gott öga till den förklarade gunstlingen.
Georg nappade till sig Elviras schal, som jämte kappan
hölls av betjänten, och hjälpte henne att svepa den om henne,
icke under fjäskande artighet, men med en iver, som nog
var litet varm, och Elvira mottog hans tjänstaktighet liksom
hon på intet sätt funnit den vara ur vägen.
Då sällskapet nedkommit till stället, där barkassen låg,
hoppade Georg naturligtvis först ned för att hj älpa damerna.
Men till hans obeskrivliga harm — enär detta var något,
som egentligen kunde anses som hans obestridliga rättighet
— sprang också baronen ned i samma ögonblick, fattade
Elviras hand och nästan lyfte henne i båten. En hånande
blick på Georg, som nödgades nedfälla den redan utsträckta
armen, stegrade dennes inre raseri till en så mycket högre
grad som Elvira måste hava sett, att han blivit så gott som
undanskuffad på den farkost, vilken han själv
kommenderade.
Huru det nu tillställdes med sittningen, visste knappt
Georg. Uttrycket i hans ansikte erinrade om de moln, som
föregå en annalkande storm. De rynkade ögonbrynen, de
blixtrande ögonen måtte emellertid för de sex slupgastarnas
blickar ha framkallat idén om något fel å deras sida, ty
liksom genom en elektrisk stöt rätade de på sig och avvaktade
med upplyftade åror och orörliga som bilder order att sätta
av.
Hade Georg sett vilket behagligt intryck detta lilla
skådespel gjorde på Elvira, och hade han sett hur riktigt onådig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
