Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l88 ENSLINGEN PÅ JOHAN NI SSKÄRET
faan gjort haveri med både brigg och mod: han var vit i
synen som ett stycke segelduk. På min första fråga, var
han varit svarade han kort att han spatserat... på den
andra, om han inte tänkte lägga sig, att han ärnade packa
in kläder, och på den tredje, vad det gjorde gott för,
förkunnade han att han skulle resa hem inom en timme.
Därefter gick han in till sitt, skrev det här brevet, slängde ihop
kappsäcken, och när det var beställt, kom han ut och talte
lite om göromålen på briggen. Därmed tog han farväl av
mig och mor, ropade till sig en bärare, som väntade utanför,
och gav sig i väg utan att jag kunde få ett ord vidare av
honom... För säkerhetens skull — ty jag märkte grant,
att det inte stod rätt till med honom, och jag har så mycket
mer undrat över det som han på kalaset alltid skolkade
undan och knappt tog till livs så mycket som inalles kunde
fylla ett glas — nå, för säkerhetens skull följde jag med
ned till båten, i hopp att till sist få en förklaring på om
han vore sjuk eller vad som hade hänt honom. Men han
tryckte mig bara i hand och sa’: ’Om en vecka kommer jag
igen P»
»Och vidare sade han ingenting?» frågade
kommendörkaptenen med forskande förundran.
»Ingenting, utom att han tre gånger bad mig hälsa till
fröken Elvira — men som han lika många gånger tog
hälsningarna tillbaka, så kan jag inte framföra det uppdraget!»
Efter gubbens bortgång vinkade kommendörkaptenen sin
dotter in i inre rummet, där de, utan att säga ett ord å
någondera sidan, satte sig i soffan.
Over Elviras ansikte låg blekheten ännu kvar. I hennes
inre var ett uppror, som knappt lät bemästra sig av det
antagna lugnet, och hon fruktade att icke kunna bli
mästare ens över skenet, ifall fadern nu genast nämnde ett
namn, vars ljud hon ej förmådde höra utan att blodet kom
i hastigare omlopp.
Hennes sinnen lugnades dock av kommendörkaptenens
första ord: »Elvira, mitt barn, säg mig uppriktigt om det
ej i går föreföll något mellan Henning och dig?»
»Ingenting av vikt, pappa!»
»Och om jag ej alltför mycket bedrar mig, blir
ingenting, som rör vår stackars baron, av synnerlig vikt för
dig?»
»Det är fullkomligt sant, pappa! Jag önskar, att han
varit mindre inbilsk. Men om jag skall säga vad jag tror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
