Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I96 ENSLINGEN PÅ JOHANN ISSKÄRET
ter!» Och den hopsjunkna gestalten rätade sig av egen
inneboende kraft.
I stum förvåning betraktade Georg sin far.
»Ja, du älskar henne säkert! Din blick, din rodnad, hela
ditt väsen säger mig det.»
»Nej, nej, för Guds skull», bad Georg, hemsökt av en
förfärlig ångest, »säg icke det — jag älskar henne icke...
nej, visst icke... jag vill icke älska henne, jag skall ej, jag
kan ej, jag bör icke älska henne!»
»Är du ej rätt klok?» sade fadern med straffande bliek.
»Icke då jag ser henne — men nu, nu är jag det! Se,
pappa, jag vill ej älska någon annan än Fanny: hon har
mitt hjärta, min själ, min tro. Elvira dårar blott mina
sinnen!»
»Blygs ätt tala så om din välgörares dotter, en kvinna
av så ädeft blod... Vid Fanny Holmer fäster dig blott en
ungdoms- eller rättare en barndomsvänskap.
»Nej», utbrast Georg, och hans röst förrådde djupt
missnöje, »det var och det är något mera: det är kärlek och
erkänsla. Vad har ej hon, just hon, den milda, älskliga
ängeln verkat för pappas sällhet — och det är pappa som
talar mot henne!»
»Icke talar jag mot henne. Hon är ett välsignat väsen,
vars värde kanske du icke skattar högre än jag. Jag skulle
gärna lägga mina ögon tillsammans i dag, om hon vore
den flicka,, som jag i mina böner så varmt önskat dig...»
»Och varför är hon icke det? Det måste ha varit dessa
böner som bränt i mitt blod och upptänt den eld, som
uppflammade i samma stund jag såg Elvira? Mer* jag har
fast beslutat, att denna eld skall slockna vad säger jag:
den släcktes i det ögonblick, då jag började andas luften
från Fannys hem ... Nu är jag min egen: nu äro alla
förbehåll uppfyllda. I morgon, så sant jag lever, måste jag till
henne för att trygga min lycka!»
»Trygga — nej, förstöra, tillintetgöra den, menar du!»
återtog Letsler med sorgsen blick... »Men, min son, låt
oss ej tvista den första aftonen du inträtt i din fars hem!
I morgon, innan du reser, skola vi likväl ännu en gång
talas vid. Låt oss nu vara lugna och tänka på henne, som
med smärta skulle se, om återseendets glädje stördes av
överläggningar, där vi icke äro ense!»
Suckande sade Georg: »Men jag är viss på, att hon
gillar mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
