Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIOSJUNDE KAPITLET
207
Vid återkomsten till Johannisskäret fann han sin fader
stående på bryggan. Och första blick, som de utbytte med
varandra, övertygade Letsler, att Georgs ärende icke
lyckats. Stum nickade han mot sonen, och denne sade sitt
»god middag, pappa!» med en ton, som tillkännagav, att
han åtminstone icke bar hela himlen inom sitt bröst.
»När reser du, min son?»
»I morgon! Jag fick erfara, att pappas goda önskningar
icke följde mig. Fanny... vad skall jag säga? Pappa
gissar hur det gick: jag var öppenhjärtig, såsom jag borde,
men sådant måtte väl ej behaga kvinnorna!»
»Jag kan icke annat än högeligen berömma Fanny för
denna grannlagenhet.»
»Bara icke jaktlöjtnanten under tiden lägger ut sina garn
för Holmer... Han skall vara en dålig och kitslig karl.»
»En mycket dålig karl. Och sedan du nu i alla
avseenden följt din egen vilja, må du döma huruvida jag utan oro
för utgången kunde se din avresa. Denne herre har
antingen verkligen kommit under fund med, att det för mig är
av vikt att förbliva obemärkt, eller har han, av blott
skurkaktig uträkning att därav göra sig en vinst, sökt intala
mig, att han äger tillräcklig kunskap om mina tidigare
förhållanden att skada mig, ifall jag ej kunde förmås att giva
honom det löftet, att du skulle upphöra med dina anspråk
på Fanny Holmer, som han eftersträvar.»
Under det Letsler långsamt uttalade dessa ord, hade
vredens blekhet överdragit Georgs ansikte, men fruktan att
det, varom han ville fråga fadern, skulle för djupt såra
dennes känslor, höll hans tunga fängslad. I halvhög ton
mumlade han: »Den nidingen... jag önskar att jag hade
honom mellan fyra ögon!»
»Jag hoppas, min son», svarade Letsler med denna
värdighet, som är präglad på vissa naturer, »att du jcke ärnar
göra något, som vore dig och mig ovärdigt! Ödet tycks
dessutom själv hava utvisat, att din levnadsbana icke skall
råka i beröring med hans.»
Aftonen tillbragte Georg ensam med sin far. Och i
trots av den stora motgång, som utmärkt förmiddagen,
uppdukade han. sedan han väl hunnit hämta sig, ett så stort
förråd av glada och trevliga bilder, att Letsler snart med stilla
glädje såg honom åter försatt i den gamla goda
sinnesstämningen. Detta var likväl icke alldeles händelsen: men
Georgs varma hjärta förebrådde honom, att han visat så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
