Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kränkt, även i detta kinkiga, osaliga ögonblick övergavs
icke Henning av sitt stolta högmod. De skickligt utkastade
orden om hemgift och bosättning på Axelholm gjorde
partiet åtminstone icke löjligt, men vare sig än att hela
världen skulle dra på munnen däråt, att den fattige baron
Henning skulle gifta sig med den lika fattiga fröken Vendela,
så vore detta ändå tusen gånger att föredraga framför en
kringflygande berättelse om det grymma skämt, som Elvira
drivit med hans egenkärlek. Och bästa hämnd, som för
stunden erbjöds honom, vore att ingå på hennes planer utan
att ett ögonblick falla ur rollen. Detta vore något värdigt
hans finhet, »och kostade det än sista slaget av mitt hjärta»,
sade han i häpnaden och förbittringen till sig själv, »så
skall hon ej se, ej höra ett utrop eller ett tecken till
förvåning, harm eller smärta: hon skall åtminstone få erkänna,
att jag kunnat vara henne värdig!»
Det var endast under några ögonblick som tystnaden
fortgick.
Elvira såg åt fönstret, men tappade i det samma sin
näsduk, vilken Henning likväl med vanlig artighet upptog
och återlämnade. Och han triumferade, då han såg henne
rodna av förundran.
Ingen kunde bättre än Henning spela en i hast
påtvingad och alldeles oinövad roll. »Dyra fröken Elvira»,
sade han med en mjukhet i rösten, beräknad att icke alltför
mycket svära mot den föregående hänryckningen och vars
fullkomliga stadighet även var beräknad att bevisa Elvira
det hon funnit sin mästare, »dyra fröken, denna outsägliga,
omhuldande godhet, varigenom har jag förtjänt den? Vad
tror väl fröken, jag har varit så tvehågsen, att jag ännu
icke dristat anförtro fröken Vendela mina innersta tankar!»
»Men säkerligen», återtog Elvira, förtjust över baronens
fattning och denna gång erkännande, att hans stolthet även
kunde vara ädel, enär han uppoffrat sig själv för att ej
synas löjlig genom för högt spända anspråk, »säkerligen har
hon liksom jag gissat dem!»
Nu syntes ett ljus uppgå för Henning. Skulle Vendela
möjligtvis älska honom... älska honom med passion, till
ursinne? Skulle Elvira av vänskap ha uppoffrat sig själv?
Man hade ju exempel på sådana nycker av kvinnor!
Baronen fann denna gissning så sannolik, att han
bestört fattade Elviras hand och utbrast: »O, säg, skulle
åtminstone denna aning vara sann — skulle Vendela...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
