Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Öm jag än visste något i detta ämne, vågade jag ej
skvallra. Det synes mig dock nödvändigt, att baron
Henning talar med Vendela förr än med pappa.»
I det Elvira yttrade deta, steg hon upp och gick ut så
hastigt, att Henning icke fick tillfälle att hindra henne.
Och vad skulle han ock ha sagt, efter det som förefallit?
Upprörd, gäckad, bedragen, men ändå av sin egen inre
förmåga uppmuntrad att söka tröst i den osannolikaste av alla
osannolikheter, kvarstod han några minuter orörlig. Därpå
övertygad, att han ej kunde rygga tillbaka, sedan steget
en gång var taget, beslöt han att allt framgent handla sig
själv så värdigt som han redan begynt, ty det var likväl på
visst sätt en garanterad framtid.
Då han emellertid icke med detsamma kunde framställa
sin begäran hos Vendela, företog han sig i stället att gå upp
på sitt rum för att utskriva en förteckning på sina skulder;
detta icke för sin egen del — han visste naturligtvis på
skillingen hur mycket han var skyldig — men för att hava
i beredskap vid sitt stundande besök hos
kommendörkaptenen. Enär han hade god anledning förmoda dennes kunskap
om hans tilltänkta frieri, ansåg han för en plikt mot sig
själv att så till vida efterskänka sin hederskänsla, att han
läte Vendelas fosterfar besluta huruvida han ville rangera
henns blivande mans affärer på det sätt, att denne kunde slå
sig fram utan för stora ekonomiska bekymmer.
Baron Hennings kalkyler om bosättning m. m. upptogo
en icke ringa del av eftermiddagen, och han skulle just,
efter att hava klätt sig för aftonens tillställning, inträda i
salen, då han överraskades av en röst, som kom honom
att stanna och, med handen kvardröjd på dörrlåset, lyssna
inåt.
Det var Georgs röst, och i den låg något ojämnt och
häftigt. Han tycktes förklara orsaken till sin oförmodade
bortresa och lika oförmodade återkomst. Det var tydligen
endast kommendörkaptenen som var närvarande.
»Säg mig öppet, gosse, varför du reste... var det
något eller någon som du ville undvika?»
»Bägge delarna, herr kommendörkapten!»
»Och likväl kommer du så snart igen! Har du nu icke
betänkt dig bättre än när du reste?»
»Jag har betänkt detsamma då som nu, och om herr
kommendörkaptenen icke misstycker min uppriktighet, skulle
jag tillstå, att jag reste hem för att fria, men Fanny Hol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
