Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
signal, och vi träffas igen ifall det är Gjuds vilja. Men
framför allt fullkomlig tystnad, när ni lägger till!»
Och utan att lyssna till sitt folks böner störtade han sig
oförskräckt i sjön för att rädda sin faderlige Vän.
Detta var ett vilt, ett vansinnigt företag. Men Georgs
känsla var av den hj ärtslitande synen alltför starkt
uppjagad att lämna förnuftet rådrum. Han .förtröstade på
Gud, på sin ungdomskraft och sin ovanliga förmåga att
simma, helst som han varsnat en skymt av land.
Och krafterna, i detta själfuppoffringens. ögonblick
fördubblade, sveko honom icke under den vackra striden. Till
en början var likväl hans sökande, hans ropande utan
ändamål. Men nu bröt en månstråle fram. mellan de
hoptrasslade skyarna, och vid dess matta sken märkte Georg
några alnar ifrån sig den gamles huvud sticka upp på
toppen av en våg, dock icke i simmande ställning. Han fick
tag i en flik av Stormboms rock och såg i detsamma hans
ansikte för andra gången höja sig över vattnet.
»Georg, min gosse, Guds välsignelse...» hördes ett svagt
ljud från de skälvande läpparna.
Månen skred tillbaka in i skyn och lämnade de bägge
skeppsbrutna i den svartaste natt.
Vågorna välvde och rullade över honom, under honom,
omkring honom, och han var nära att själv med uttömda
krafter och utan sans ge allt i döden förlorat, då en
him-melshög störtsjö kastade honom flera famnar upp i
sandbäddarna på land.
Flera minuter låg han domnad. Men då kände han en
varm andedräkt över sitt ansikte. Han öppnade ögonen
och såg sin trogna hund stående bredvid sig. Kom hade
simmat efter sin husbonde, och sedan han nosat på honom
och krafsat honom vaken, tillkännagav han sin
förtjusning genom höga glädj esprång.
Det första Georg företog sig, så snart hans
återvändande krafter tilläto honom att företaga något, var att med en
iver, som bortvände varje tanke från hans egen
belägenhet, söka återkalla gubben Stormboms livsandar. Men de
fullkomligt stelnade lemmarna påtvingade honom slutligen
den förfärligt bittra vissheten, att den redlige och
vördade vän, som han så länge ägnat en sons kärlek, nu sett sin
sista önskan uppfylld: att få dö i havet. Aningarna hade
således icke bedragit honom: på sin bröllopsdag hade h.m
gått att återförenas med sin Rebecka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
