Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»O, sådan oförsiktighet!»
»Ingen syntes till på skäret. Jag smög mig upp och
stannade utanför en halvöppen dörr, varifrån jag hörde en
sång. Jag blickade in i rummet, vars väggar hade en
rolig beklädnad av alla slags persedlar med vidfästade
pappersremsor. Framför fönstret satt sångaren, en liten
hopkrupen figur och sydde på en tröja.»
Georg nickade sakta med huvudet.
»Jag kan icke beskriva för kapten Letsler vad intryck
hela denna omgivning gjorde på mig: det var djupt.
Ynglingen hade icke märkt mig, och jag tänkte, att det var
rätt bra, ty han skulle kanske eljest velat hindra mitt
besök. Jag gick alltså på egen hand några steg längre fram
i förstugan: där var en annan dörr, vilken jag sakta
öppnade, men med vilken hjärtklappning över min egen
djärvhet, vill jag ej ens bjuda till att uttrycka! Det var först
i det ögonblick då jag vred omkring nyckeln, som jag
kom till fullt medvetande av huru mycket jag vågade, huru
litet jag hade att framdraga till-rättfärdigande av ett
sådant steg. Och jag vet verkligen icke hur jag bar mig åt
för att komma över tröskeln.»
»Jag andas knappt!» sade Georg.
»Jag kunde det ej heller, då jag upplyfte min blick och
mitt framför mig såg stående en man, vars anletsdrag, på
en gång främmande och bekanta, underbart inverkade på
mig. Han hade ett så vördnadsbjudande utseende, att jag
helt. säkert skulle hava nedsjunkit på mina knän och
anhållit om tillgift för mitt förvägna intrång i hans
enslighet, ifall han ej själv varseblivit min plågsamma oro och
med en röst, som jag aldrig kan glömma, yttrat: ’Lugna
dig, mitt barn P»
»Sade han det — aldrig hade jag trott, att en
främmande kunde vinna ett sådant välde över honom.»
»Men jag», återtog Elvira och hennes kinder började
låga, »måtte icke varit honom alldeles obekant, ty han
uttalade mitt namn.»
Nu var det Georgs tur att rodna.
»^ad* — sade han milt — Vad kan föra Elvira von U.
hit?’ Och han införde mig i ett litet rum, så fridfullt och
grönskande, att jag med förvåning såg mig om.»
»Min mors rum, hennes älsklingsblommor — och där
har fröken Elvira suttit?»
»Ja, kapten, Letsler, där har jag suttit hos enslingen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
