Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XL VIII.
Veckor hade gått.
Georg hade varit i Torekov, dels för bestyret med
brig-gen och dels för att övervara rannsakningen med de falska
fyrtändarna. Men dagen efter andra förhöret tog denna
senare affär ett hastigt slut, åtminstone tills vidare: Svarte
Jan hade under natten hängt sig i fängelset och Månsson
med drängarna brutit sig ut och flytt. De senare
ertappa-des väl någon tid därefter, men alla spaningar efter
Månsson voro förgäves: han avhördes aldrig mer.
Ledig från gör omål, ty med fartyget var nu mot vintern
ingenting vidare att bestyra, följde Georg sin manande
känsla och återvände oförtövat till Helgenäs.
Här möttes han av ett brev från sin far, ett brev
uppfyllt av fadershjärtats tacksamma utgjutelser över sonens
räddning. Men ingenting därutöver var skrivet: Fanny
var ej nämnd och ej heller Elvira. Det enda, som kunde
häntyda på den senare, var understrykningen av dessa ord:
»Jag ser tydligt Guds hand, min son, i den omständigheten,
att din brigg strandade så nära halländska kusten, där
kommendörkaptenen var dig liksom till mötes.»
»Ja», sade Georg, sedan han väf för tionde gången
genomläst denna punkt, »visst var det Guds hand — ty blind
slump var det ej.»
Och lågan för Elvira blossade nu med starkare eld än
någonsin. Han rycktes bort från både förnuft och ånger.
Han tillbad Elvira, och vilket ögonblick hon velat eller
givit minsta anledning därtill, skulle han hava legat för
hennes föttér, tiggt om hennes kärlek och avsvurit Fanny
— ty Fannys bild förmådde nu icke skydda honom längre
än högst några timmar efter varje gång, som baron
Henning framkallat den jämte jaktlöjtnantens, för att
åter-väcka hans svartsjuka.
Kommendörkaptenen gav i tysthet akt på utvecklingen
av Georgs känslor. Men såsom strängt tillgiven hederns
fordringar, gillade han icke Georgs förhållande, då denne
ännti på sätt och vis kunde anses såsom bunden vid en
annan. Och helt och hållet lämnande å sido sina enskilda
önskningar, bröt han en dag isen, sedan han förgäves vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
