Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände en avgruncfc salighet, då hon med det oskyldigaste
koketteri sökte fästa min uppmärksamhet och mer än en
gång på lekfullt trots sade till sin make: »Så fjär Wilhelm
än är mot mig, så skall du få se, Richard, att jag ändå
till slut sticker ut dig!»
Ju mer brottslig och svartsjuk jag kände mig mot
Richard, desto högre höll jag honom kär. Detta var
besynnerligt ! Det tycktes mig liksom endast hans
närvaro-kunde skydda mig mot min ovärdiga svaghet.
Tvenne månader levde jag i denna skärseld. Varje ny
dag skänkte min lidelse något lyckligt ögonblick, men lät
tillika min bättre känsla erfara hela den bävan, som
härflyter av brottsliga intryck. Slutligen manade jag
återstoden av min kraft till värn mot frestaren, och segern vanns.
Jag beslöt att återvända till Helgenäs.
En afton, då vi alla tre sutto tillsammans såsom vanligt,
då dagens göromål voro förbi, omtalade jag min avsikt.
»Är det sanning?» frågade bägge på en gång.
Jag föregav, att ett brev från Ignelius kallade mig hem
till Helgenäs, där en mängd göromål ovillkorligen
fordrade min närvaro, och jag framtvingade några ord om min
ledsnad att skiljas vid vänner så kära för mitt hjärta. Men
utan tvivel lät denna förklaring skruvad, ty Richard
betraktade mig med förvåning.
Denna blick gav mig likväl förmåga att till det yttre
dämpa varje uppbrusning. Jag lyckades antaga ett sådant
sken av hjärtlighet och värma, att det sövde Richards oro.
Leopoldine sade nästan ingenting Hon syntes snarare
vara stött än ledsen.
Och utan att hon i min själ kastat ens den minsta blick,
som kunnat upplysa henne om det egentliga skälet för min
avresa, lämnade jag Sorgenfri — o, det var ett grymt
gyckel att detta lilla ställe bar ett sådant namn — och jag vann
först en skymt av frid då jag åter befann mig inom
Hel-genäs’ gamla murar.
Nu kände jag den lycka, som ligger i medvetandet att
hava uppfyllt en svår plikt, att hava övervunnit sig själv.
Och i stoltheten över denna min seger, om vars storhet
jag icke misstog mig, lovade jag heligt i mitt sinne att ej
återse Leopoldine förr än hennes bild bleknat i mitt minne
©ch dött i mitt hjärta.
Så förflöto två år, dels hemma, dels sista tiden på utrikes
resor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
