Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men jag vet vem som gjort mig detta... Richard måste
skilja henne från vårt hus.»
Under det Leopoldine med hela sin livlighet så lät
tankarna jaga varandra, pinades jag oerhört på den
sträckbänk, som jag själv tillrett. Om Richard inträtt, skulle
hennes oskyldiga förklaring hava satt min
självbehärskning på ett prov så omöjligt att bestå, att min förvirring
motverkat sanningen. Och då j ag säkerligen blivit en
dålig skådespelare, skulle han däremot hava ansett henne vara
en så mycket skickligare skådespelerska.
»Du tiger, Wilhelm!» återtog hon och betraktade mig
med förundran. »Varför har du ej hävt detta missförstånd,
ej talat med Richard och visat honom grundlösheten av ett
för dig så ärerörigt rykte?»
»Leopoldine, du är alltför sträng!»
»Nej, visst icke... Men varför orda om vad som bort
göras, då vi ha nog att göra med det närvarande! Vet du,
Wilhelm, att jag, när jag rätt betänker mig, icke vågar
såra Richard genom att taga saken allvarsamt: såsom skämt
låter allt bättre reda sig, ty om min ädle Richard än för
något enda ögonblick kunnat hava en flyktig misstanke, har
han dock aldrig haft den på allvar — och det skulle
framdeles smärta honom, om jag behövt ett rättfärdigande.»
O, vad hon plågade mig!
Jag ville gå, jag ville skyndsamt foga anstalt om min
avresa.
»Nej, vart går du, bliv kvar!» bad hon enträget.
»Ensam, är jag blott ensam: vi måste bägge förtälja Richard
denna saga, och du...» Men här tystnade hon tvärt:
hennes blick skyggade häftigt tillbaka från mitt ansikte,
vilket ej längre uthärdade masken... »Wilhelm!» Hon sade
blott detta enda ord, men i dess ljud låg ett så
sönderslitande uttryck av smärta, harm och ångest, att jag därvid
förlorade den sista skymten av besinning.
»Leopoldine», utbrast jag och sjönk till hennes fötter,
»kan du förakta den, som i tre år burit din bild i sin själ,
utan att med en blick, ett ord hava förrått sitt kval, aldrig
med en tanke förolämpat dig...»
»Lämna mig, res på ögonblicket —• allt är förbi!» Och
hennes tårar strömmade, ej för mig, utan över det onda,
som min eländiga svaghet åstadkommit.
Vem som sett dessa tårar, vem som hört dessa ord:
»Lämna mig, res på ögonblicket — allt är förbi!» och vetat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
