Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 går morse vid mitt inträde i salen mötte jag Henrika.
Hon tecknade åt mig att vara tyst och gå sakta, i det hon
med en rörelse, som jag allt för väl uppfattade, visade åt
den på glänt stående dörren till förmaket.
Jag smög mig till dörren.
Du förstår, Leopoldine, att jag, din make, såg din älskare
vid dina fotter och hörde honom utandas de heta lågorna
av sin ursinniga kärlek, hörde dig uttala dessa ord, som
troligen framkallades av den överhängade faran att se er
förrådda: * Lämna mig, res, res på ögonblicket — allt är
förbil*
Jag såg icke mer, jag hörde icke mer. Henrika drog
mig bort.
Och åter är det natt — denna natt, på vilken jag sett
dig för sista gången.
Jag ropade ur min själs djup: 3Kom tillbaka och jag vill
anse det som ett tecken till din oskuld f Du stannade och
svarade: *I morgon skola vi förklara oss!’
Du försvann, och med dig försvann även den sista
drömmen, Jag känner dig: du var för stolt att dåra mig genom
en lögn, då jag begärde ett bestämt tecken på din oskuld.
Och jag, Leopoldine, skall som gengåva för denna sista
gärd åt sanningen bespara dig den förklaring, som du i
morgon vill giva mig. Innan du hunnit avgiva din skall
du hava mottagit en, som för alltid befriar dig från
skymfen att visa mig din rodnande panna.
Richard»
Då Georg slutat läsningen av detta brev, var han så
skakad av föreställningen om de kval hans fader måste hava
utstått var gång hans öga vilat därpå — de nötta
kanterna visade hur ofta det varit öppnat och ihoplagt — att han
helt och hållet glömt sin egen smärta för deltagandet i
faderns.
»Hur mycket», tänkte han, »måtte det ej hava kostat
honom, innan han kunnat förmå sig att i mina händer lämna
detta intyg om sin ungdoms...» Georg tvekade om ordet
— »sin ungdoms förvillelse och framför allt olycka!»
tilläde han sakta.
»Men vad blir slutet?» Han anade, att han nu stod vid
rätta ingången till den mörka labyrint, genom vilken hans
fader sedan irrat fri dlös under så många år.
Han återtog manuskriptet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
