Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en bekvämlighet och smak, som för Nicoline var
främmande. Jag var icke mera rik, men jag var förmögen, och då
vi ej kunde komma att slösa i något annat, ville j ag, att det
hem, som jag hade att bjuda henne, skulle vara behagligt
och vackert. Och det blev så.
Nu, min son, huru länge jag än gått omkring, kommer
det, vilket jag ville önska, att jag sluppe nedskriva...
Men, har jag ej såsom det bittraste straff ålagt mig att
för dig, för Nicolines son, uppsätta dessa anteckningar.
Hitintills har du kunnat skänka din olycklige far aktning
— i nästa ögonblick skall du ej mer kunna det.
Vet då: de papper, som jag framlämnade till prästen
i den församling, där Nicoline bodde och på grund av vilka
han sammanvigde mig med henne, dessa papper voro falska,
voro av min hand!
Under loppet av första året, sedan jag med min maka
inflyttat i vårt hem bland de skyddande fjällen, levde jag
i ett sådant rus av salighet, att jag knappt tänkte på det
medel, genom vilket jag vunnit den.
Men jag skulle åter vakna — och detta uppvaknande
inträffade den dag, när du, min son, först såg ljuset.
Jag är säker, att du, ifall du kunde bilda dig ens den
avlägsnaste föreställning om mina marter då jag första
gången tryckte dig till mitt hjärta, dig, som jag, ännu
innan du blev född, berövade allt, som jag bestal på namn,
rang, egendom, skulle... dock icke mer därom: Gud dömer,
och han har redan dömt...
Med all sin kärleks milda övertalande sökte Nicoline
förmå mig att säga henne vilket nytt kval det nu var, som
ville förstöra min frid. Jag kunde ej säga det, och jag lät
henne tro — en tro, den hon beständigt bibehöll — att jag
närde ett slags svartsjuka för det du inkräktade och
berövade mig en del av hennes tid och gav en delning åt
hennes känslor, vilka jag ensam ville behålla. O, jag visste
alltför väl, att hennes hjärta var rikt nog för oss bägge!
Fem år levde vi i vår dal. Och ehuru jag alltid kände
förebråelser, hade likväl dessa ännu icke hunnit den höjd,
vartill de sedan stego, ju äldre jag blev, ju mer de häftiga
passionerna gingo i bakgrunden och en lugnare, renare
kärlek med förnuft och besinning trädde i de förras ställe.
Nu fattades jag åter av mina gamla oroliga idéer. Jag
var i lugn, men trivdes där ej längre: jag ville ut, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
