Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Innan jag ännu kunnat besluta mig för att återresa till
Norge, inträffade en tidig och sträng vinter, och vi måste
övervintra i våra tornkamrar, ty att färdas landvägen var
omöjligt.
En afton inträdde Ignelius på ett sätt, som tydligt visade
att han var upprörd. Han gav mig en vink att följa sig i
yttre rummet, där han berättade mig, att baron Arnold
oförmodat hemkommit.
Denna nyhet gjorde mig mycket nedslagen, emedan jag
insåg, att det för Ignelius skulle bliva omöjligt att numera,
utan att väcka misstsankar, verkställa allt vad han hittills
gjort, då han ensam var den högsta makten på stället. Ty
ehuru den gamla friherrinnan hade överstyrelsen i det inre,
kunde man vara säker att, om hon fattat någon aning,
hon, med sitt kända familj ehögmod, aldrig skulle förråda
den person, vars död hon ansett som en lycka för familjen.
Snart fann jag klokheten i Ignelius’ råd att anförtro
mig åt min kusins heder. Arnold hade tvivelsutan aldrig
ägt någon misstanke om äktheten av min död; men om det
också nu smärtade honom att innehava en egendom, vars
laglige ägare levde, måste det dock för honom vara lika
angeläget som för mig att iakttaga den djupaste tystnad.
Dagen efter hans ankomst åtog sig Ignelius att bereda
honom på den skakande nyheten. Och med den ädelhet,
som städse utmärkt honom, önskade han att kunna göra allt
för att försona mig med mitt hårda självvalda öde och
begärde att genast bli förd till tornkamrarna.
Jag hade sagt Nicoline, att ägaren av godset
hemkommit och att jag anförtrott mig åt honom.
Vårt möte var sorgligt. Han var likväl mera upprörd
än jag, och med en ton, om vars redliga uppriktighet jag
ej kunde misstaga mig, sade han: »Jag besvär dig,
Wilhelm att offentligt uppträda och göra dina anspråk
gällande! Hur lätt kan ej en tillfällighet ha räddat ditt liv?»
Jag visade åt den inre kammaren och svarade honom
i sakta men bestämd ton: »Aldrig! Jag svär dig, vid det
dyraste jag äger på jorden, att jag ej hyser någon starkare
önskan än den att för alltid bevara mig från upptäckt. Min
hustru anar ej, att jag burit ett annat namn, och det var för
att få äga henne som jag frivilligt avsade mig börd, gods
och namn.» Jag måste då lova honom att i varje
trångmål vända mig till honom.
Aftoaea därpå såg Arnold för första gången Nicoline,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
