Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svarta skären, med sina vita stenar, kringströdda här och
var, förekommo Fanny, där hon vid styret vemodigt
blickade ut i rymden, liksom uppdykande likkistor... bergens
jätteskuggor bildade draperierna till den stora
sorgkammaren, vars enda tända lampa utgjordes av månen, medan
liksången uppstämdes av några ensliga skriande sjöfåglar.
»Ser ni ej pappa? Jag kan icke upptäcka honom!» sade
Fanny, i det hon lämnade sina drömmar och kastade en
spanande blick uppåt bryggan.
»Han har inte hört båten än. Men han gör inte långt
mellan vart tittande ner, det slår jag mig i backen på!»
förklarade Sven.
»Kors, skymtar han inte fram där bakom la^årn?»
inföll Berndt, som tyckte sig se skuggan av en människa.
»Så’na galna ögon du har... där kommer ju patron
springande rätt nedför trappan!»
Fanny hade redan hoppat upp, och uppmärksam på
Berndts ord, anande en fara från varje utskjutande vinkel
av de långa byggnaderna, ilade hon utan ett ögonblicks
besinning framåt gården, sprang förbi sin far, åt vilken hon
gjorde ett tecken till tystnad, och stod inom några
sekunder vid ladugården.
Men intet spår av människor syntes. Hon undersökte
med envis ihärdighet platsen runt omkring. Allt var tysl
som i graven.
Hon ilade tillbaka.
Men när ljudet av Fannys steg bortdött, undansköts sakt;»
den lucka, som ovan ena ladugårdsväggen ledde upp till
höskullen, och en kropp, vars rörelser voro smidigare än
själva ålens, gled med beundransvärd ohörbarhet ut genom
luckan.
Nedkommen på backen,“lyssnade den spionerande
Luk-tar-Kalle i nedhukad ställning bort åt bryggan, varefter
han på händer och fötter kröp längs väggen och försvann
mellan de slingrande bergklintarna, tills han slutligen
kilade in i en klyfta, dar han närmade sig en stor sten, bakom
vilken någon annan befann sig, så orörlig som själva
stenen.
»Herr löjtnant», viskade Kalle, »det va* de! Mamsell
Fanny, som har f-n till väderkorn, hade så när spanat opp
mej — det är just hon som varit ute och hämtat godset»
»Skönt, skönt!» sade jaktlöjtnanten lika sakta. »Vart
bar det hän?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
