Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»På en sådan fråga äger jag icke rätt att svara, även
om jag vore nog förmäten att inbilla mig detta. Men,
Fanny, sådan som nu har jag aldrig sett dig... du sitter så
lugn, så beslutsam! Du endast frågar och frågar — vet du
då icke, att jag också vill fråga, av själ och hjärta fråga,
om du tror, att j a g med mitt glödande sinne skulle givit mig
tålamod att ligga här en hel månad för att invänta en
gynnsam stund, om icke det, som jag av den stunden väntar,
vore mig dyrbarare än allt annat på jorden? Med ett ord,
Fanny, du måste återge mig din aktning... din kärlek har
du ej mäktat fråntaga mig, och när du ger mig det i så
många år omtiggda löftet om din tro — då, älskade Fanny,
skall du bli fast övertygad, att du bundit mig med bojor,
dem blott döden kan lösa!»
»Ja, med bojor, men icke med kärlekens!» Fanny
skakade sakta sitt huvud. »Du älskar mig icke mer, Georg,
icke ens.hälften så mycket som då du för ett par år sedan
framställde samma bön som i dag...» Och nu var Fanny
vid övermåttet av sitt kval nära att brista i tårar, men hon
besegrade sin svaghet. Förra gången de voro i en nästan
dylik belägenhet, kunde det vara förlåtligt att gråta, men
i dag skulle det blivit en fläck på hennes kvinnliga
självkänsla... nej, kosta vad det ville — gråta skulle hon
icke.
Georg, vilken hela tiden hade stått framför henne,
kastade sig nu bredvid henne på soffan, fattade ånyo hennes
händer och bad: »Fanny, Fanny, vänd dig ej bort! Tro
mina ord, de mena redligt med oss båda.»
»Det vet jag, Georg — jag vet, att du i denna stund
tror, att du icke kan bli lycklig, utan med mig. Men kom
ihåg, det var icke länge sedan du ansåg som en lycka högre
än all annan, om du bleve Elviras make — och när du
återkommit till henne, skall du tro det på nytt... I dessa
strider mellan passionen, som flammar för henne, och den
bleka ungdomsböj elsen, vilken då och då lågar upp för mig,
lider din kraft. Du blir obelåten med dig själv och hela
livet. Därför, Georg, lyssna till din barndomsväns råd:
sök att skingra den villfarelse, vari ditt hjärta och ditt
ömtåliga samvete äro insnärjda, och när du lyckas att se
fullt redigt i dessa förhållanden, skall du finna att du
egentligen med kärlek älskat blott en, och denna enda är Elvira.
Hennes glödande själ, hela hennes väsen är så skapat för
dig, att jag, Georg, jag själv, måste finna, att hon är de»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
