Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätta. Tro mig, Georg, du gör bäst mot oss bägge, om
du icke slösar någon bön på mig! Jag har varit sen att
fatta mitt beslut, men en gång fattat, är det oåterkalleligt:
det ändras aldrig.»
Träffad i hjärtat, for Georg tillbaka. Han kände Fannys
karaktär och visste, att orden betydde vad de uttalade.
Dödsblek upprepade han: »Aldrig, aldrig!»
En halvtimme senare hade han lämnat Strand.
LVII.
Tre veckor hade förflutit, sedan Georg efter den
avgörande dagen återvänt hem.
Med bekymmer sågo Letsler och den trofaste Karolus, att
hans bittra och tysta sorg hotade att menligt inverka på
hans spänstiga själ.
Han var sig icke lik. Oaktat allt vad han bjöd till att
visa sig lugn för att ej bedröva sin far, var det synbart,
att han endast ålade sig ett tvång, vilket nästan översteg
hans förmåga. Samvetskvalet att hava sårat Fanny hade
trängt djupt in i hans hjärta.
»Guds död, om detta går an längre!» yttrade Karolus
en morgon åt Letsler, då Georg som vanligt vandrade av
och an ute på hällen. »Hon har gett honom korgen, det
är klart som dagens ljus. Vet herr Letsler, att jag alltsedan
i somras, då chefens dotter var här — det var fan till
ögon på henne, de kunna nog förhäxa en bra karl — just
tänkt, att Georg bränt sig en smula på vartdera hållet.
Och att hon, den svartögda, också bränt sig, det vill jag
sätta skutan i pant på — hon hade, min själ, inte annars
haft så många frågor att göra.»
Letsler nickade ett stumt bifall.
*J°> j°» jag begrep och läste alltsammans så klart som
jag läser mitt Fader vår, och att mamsell Fanny med
sitt stora vett såg likaså klart, det vet jag också: för så
välsinnad hon än är, märkte jag grant på hennes talesätt med
fröken, att hon inte var henne storligen bevågen. Nå, herr
Letsler, när det nu så är, att Fanny sagt evinnerligt nej,
så säger hon, min själ, inte ja igen, för, Guds död, det är
en flicka, som vet vad hon vill! Och därför tycker jag, att
det vore likaså gott, att herr Letsler rakt fram sa* till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
