Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gärd, som hela familjen ägnade den gamla damen, och för
henne utgjorde dessa bevis på hennes lilla makt den
förnämsta livsluften.
Det var fruktan att oroa henne och förtaga det
närvarande goda lynnet som orsakat, att ovannämnda fråga
ännu icke kommit före.
Besynnerligt, att en och samma sak, endast betraktad
från olika synpunkt, kan få ett så olika utseende! Om
Georg icke varit sjökapten och således ej tvungen att resa,
skulle tant Rezia ansett en utrikes tur för det nygifta
paret icke allenast som någonting fullkomligt passande, utan
som någonting alldeles i sin ordning. Men för Elvira —
så fint uppfostrad — att som hustru följa med »skepparen»
på en brigg, att andas tjära, beck och saltsjö, bo trångt och
illa och slutligen sakna nödig betjäning... en sådan resa
vore ju så bedrövlig, att man på förhand visste, det tant
skulle gråta verkliga sorgetårar däråt.
Friherrinnan, i närvarande stund långt skild från tanken
på moln och dimmor, hade icke på länge sett sin himmel så
glänsande som under dessa högtidsdagar, då hon firad och
fjäsad på alla håll fick visa sig i hela sin värdighet. Allt
var således så väl det kunde vara. Och i det hon milt
och behagligt log mot det unga paret, sade hon med sin
mest intagande röst: »Jag skall icke uppehålla er längre,
mina barn!»
Och Georg och Elvira stodo redan efter de djupa
av-skedeshälsningarna på väg att lämna rummet, då gamla
friherrinnans jungfru inträdde och gav första stöten åt tant
Rezias sälla förhoppningar om en fortfarande lycka, i det
hon yttrade följande:
»Unga friherrinnan anhåller att få tala ett par ord med
fru Letsler före frukosten!»
Nådig tant upplyfte huvudet och såg på Sofie med en
blick, en blick, vilken kom denna att darra. »Till vem
talar du, människa?» frågade hon majestätiskt... Då tant
Rezia begagnar ordet människa i enskilt tal till någon viss
person, var hon grymt förtörnad.
Sofie vågade ej svara ett ord.
Georg, som började ana verkliga förhållandet, då han
hörde det enkelt uttalade orået frun, erfor en häftig rörelse.
»Det är till mig hon talar, tant lilla!» sade Elvira, och
i det hon gav Sofie en vink att lämna rummet, steg hon
åter fram till gummans stol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
