Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nog, nog, min kusin — jag har levat alltför länge!»
Solfjädern darrade häftigt fram och åter i gummans hand.
Hon kände ej Elviras kyss på sin hand, hörde ej de i
ömmaste oro uttalade orden: »Förlåt oss, göda, nådiga
tant!» Hon hörde ingenting, förrän Elvira lämnat
rummet och Georg, som i sitt sinne tänkte: »Nu är det så gott
att på samma gång låta det andra gå av stapeln!» ödmjukt
och artigt framkom med den hjärtliga bönen, att nådig
tant ville bifalla hans varma önskan, att Elvira måtte få
följa honom på hans resa, och att tant täcktes visa honom
den oskattbara ynnesten att med sitt förord söka utverka
kommendörkaptenens samtycke.
Georg kände sig riktigt glad, då alltsammans var
uttalat. Han hade fruktat, att detta sista skulle bli det
värsta, men till sin förvåning såg han friherrinnan efter ett
djupt och tungt andedrag återfå nästan hela sin ståtliga
hållning, och det låg verklig förbindlighet i den ton,
varmed hon yttrade: »Min kusin, jag är högst smickrad av
detta förtroende, och dét vore verkligen synd att beröva en
hustru, vilken så helt och hållet tycks komma att ägna sig
åt sina plikter, nöjet att till yttersta självuppoffring
uppfylla dem. Kusin skall ej sakna mitt förord hos Elviras far!»
Georg utgöt sig i tacksägelser, men visst var han ändå
litet harmsen över orsaken till tant Rezias lättvunna bifall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
