Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl förstod, det samvaron på fartyget kunde medföra en
viss tryckning, vilken härflöt varken av kärlek eller ånger.
Men vem, om icke hön, borde ställa detta till rätta; och
vem betraktade henne, om icke Fanny! Och bägge dessa
unga, sköna kvinnor strävade nu att höja sig i varandras
aktning och i hans, vilken de bägge älskade.
Icke en sekund förlorade Elvira omtanken för sina gäster.
Aldrig hade hon synts Georg så älskvärd som nu, då hon
med den öppnaste förtrolighet nalkades Fanny och med
vördnadsfull uppmärksamhet följde Letslers ögon, sökande
efter hans bifall, det hon också kände, att hon allt mer och
mer vann.
En gång, då Letsler gick upp på däck, lämnade även
Elvira kajutan, varefter Georg och Fanny några minuter
be-funno sig ensamma. Och om Elvira då kunnat se dem,
skulle hon redan hava njutit den stilla, rena känsla, som
hon sedan erfor, när hon från Georgs läppar fick höra det
lilla samtalet.
»Du är lycklig, Georg», sade Fanny med en innerlig be- *
toning i rösten, »och ingen kan däröver fröjda sig högre
än jag.»
»Ja», svarade Georg, »jag är lycklig. Detta skulle jag
ej hava sagt, om jag ej vore övertygad, att ju större min
lycka är, desto större är din tillfredsställelse över att hava
skapat den... O, Fanny, om jag finge se även dig lycklig
— nu kan jag önska det!»
Vid dessa ord förmådde ej Fanny hindra att en mörk
purpursky gick över hennes ansikte.
»Man kan vara lycklig på mångahanda sätt», svarade
hon, »och jag är det för närvarande i vissheten att kunna
vara gagnelig för andra.»
Då Fanny lämnat fartyget och Johannisskäret åter
upptagit enslingen och de bägge makarna, utbrast Georg
fröj-defullt: »Kan jag ej vara stolt, pappa, kan jag ej våga
hoppas på en varaktig sällhet! Min Elvira icke blott
älskar mig: hon har av kärlek till mig övervunnit sig
själv.»
»Nej, det är jag», sade Elvira, i det hon häftigt kastade
sig i sin makes armar, »det är jag, som kan vara stolt över
dig, du, som med så mycken godhet och förstånd
behandlat mig, sedan jag visat mig felaktig, och så alldeles dig
ovärdig, som jäg i går afton gjorde. O, min Georg, vad
jag dock välsignar dig för det du varit just sådan! Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
