Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på samma gång ber jag dig innerligt och ödmjukt, här i
<lin fars närvaro, att du förlåter mig... säg, att du gör
det, och ehuru jag ej vågar giva något förhastat löfte,
skall jag beständigt i mitt minne återkalla din bild sådan
den föresvävar mig både från i går och i dag — och då
hoppas jag att alltid bliva stark mot frestelsen!»
»Jag icke blott av själ och hjärta förlåter dig, min
Elvira, jag. . o nej, så oförståndig och svag vill jag dock
icke vara! Men du är en så förtjusande bedjerska — är
hon icke, pappa?»
Varm av deras lycka, slöt Letsler dem bäggé till sitt
bröst.
Men sedan gick han ut på klippan: han kunde ej
motstå begäret att kasta ännu en blick efter Fanny, efter den
i fjärran försvinnande lilla båten.
LXIII.
Under denna vinter blomstrade för de unga makarna en
hel sommars rosor.
Mot slutet av februari dansade Georg omkring med sin
förstfödde på armen, och då kommendörkaptenen såg
vilken oändligt djup och ren känsla som slagit sina rötter i
hans varma hjärta, bävade han ej mer för Elviras sällhet.
Men fanns ej någon, som gladde sig åt deras sällhet lika
mycket som kommendörkaptenen själv? Jo, Ignelius, och
hans fröjd var nästan större, ty den angick icke blott
Georgs och Elviras lycka, utan det innerliga hoppet att
genom dem — skotten av den gamla och nya stammen —
friden för alltid skulle bosätta sig på det kära Helgenäs.
Och om dessa sina solljusa tankar skrev han litet var dag
i ett av de brev, som nu alltid voro i gång till hans forne
herre,
»Men, min käre Georg», yttrade kommendörkaptenen en
afton vid slutet av mars, »jag förundrar mig över att se
dig, en driftig sjöman, ge dig så god ro på landbacken,
att du ej ens talar om sjön! Ännu ligger väl isen, men
snart reser han — det kan jag hugna dig med.»
Med ett glättigt leende svarade Georg, som i dag för
första gången efter lång tid fört sin hustru ned i salongen
och nu var som ivrigast sysselsatt att på det bekvämaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
