Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ökas, då det nästan kunde anses som avgjort, att han,
som föredrog att flyga haven omkring på sina plankor,
med förtjusning skulle mottaga Hennings tillärnade anbud
att allt framgent åtaga sig såväl Helgenäs som Axelholm.
Under ett par månader efter det första starka
utbrottet av sin sorg förblev Elvira i ett ytterst nedstämt och
modlöst tillstånd, och hon skulle väl icke ännu på länge
kunnat befria sig från denna själsdomning, ifall ej emellan
henne och baronen en strid uppstått, vilken framkallade
och återväckte hennes gamla stolthet och självständighet.
En dag kom Ignelius in till sin unga matmoder, då hon
med sin lille son på knät satt där tyst och sorgsen, lekande
med hans vackra lockar och bad att få bort de välsignade
trappstenarna. Han visste att kaptenen med glädje skulle
se att de voro försvunna vid hans hemkomst.
Men nu inträdde Henning, vilken från nästa rum hört
nog av samtalet för att finna sin inblandning av nöden.
»Jag hoppas, goda Elvira, att du icke låter herr Ignelius
övertala dig till en sak, som bestämt aldrig kan vara
Georgs allvar!»
»Behagar herr baronen då säga vad som kunde
föranleda kapten att gyckla med en gammal tjänare?» infölf
Ignelius med en värdighet, som icke tillät Henning att v
detta hänseende vara uppriktig.
»När Georg sagt det, har det också varit hans allvar»,
förklarade Elvira, »och alltså, min bäste Henning, behöva
vi icke hålla rådslag om en sak, som redan är avgjord!»
»Förhasta dig icke, söta Elvira! Om Georg haft en så
befängd idé, som den att beröva Helgenäs dess dyrbaraste
lämning från forntiden, denna trappa, som genom sina
mystiska traditioner fängslar alla resandes intresse, så
borde väl du icke bifalla det.»
»Jag bifaller utan invändning vad min man finner för
gott att besluta.»
Ett spetsigt leende krusade Hennings läppar. »Man kan
ej annat än beundra din älskvärda kvinnlighet», sade han,
»i synnerhet då man vet, att denna intagande egenskap är
förvärvad och icke medfödd.»
»Just därför sätter jag en heder i att öppet visa den för
mina vänner, övertygad, att de med deltagande se, det
jag vunnit en sådan seger över min forna egenmäktighet!»
»Men går ej din vackra omvändelse utom nödvändig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
