Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ångestfullt, »om jag fått min vilja fram: om jag nu varit
borta — o aldrig, aldrig hade jag förlåtit mig det!»
»Men, mitt älskade barn, du glömmer nu alla dina andra
plikter för din fars skull: du måste skona dig — du kan
själv insjukna genom detta ständiga vistande i
sjukrummet.»
»Må jag det, pappa — men jag lämnar icke min plats!»
»Och om du, så ung och lycklig, skulle dö... om du
ginge bort från din make, ditt barn!»
»Om jag det gjorde, funne säkert mitt barn en annan
mor, kanske förståndigare och bättre än j ag, och min Georg
skulle sörja mig, ja, han skulle sörja mig mycket, mycket!
Men liksom jag själv måste avsky mig, så måste även han,
som är så god och kärleksfull, göra, ifall jag för min egen
säkerhet kunde lämna pappas sjuksäng.»
Ett milt och tacksamt leende smög över
kommendörkaptenens läppar. »Så dröj då hos mig, min dyra dotter.
Jag känner, att det i alla fall icke blir så länge... Gud
har givit mig mycken glädje i livet, men jag har också
haft nog sorger för att med fridfull beredvillighet följa, då
han kallar mig. För din framtid, mitt barn, är jag utan
oro: Georgs hjärta och karaktär äro mig därför en
borgen ... Jag skall med ett par rader taga avsked av honom,
som varit mig den hängivnaste son — och en högt älskad
son.»
Under stilla tårar kysste Elvira sin fars hand och
stannade kvar, tills döden för alltid slutit de ögon, som ännu i
sista stunden hade en kärleksblick för henne.
Djupt hade hon älskat sin far: djup, häftig, tröstlös var
hennes sorg.
Och Georg var borta — hennes klagan nådde ej hans
öra! Men ett trofast hjärta hade hon kvar: Ignelius, han,
som outtröttligt med henne delat sjukvården, delade också
hennes smärta.
Nu blev det Henning, som åtog sig att styra och ställa
på Helgenäs, tills den unge ägaren hemkom. Ignelius
hade ingenting häremot: han var trött och gammal. Och
så intresserad fann sig baronen av sitt beskyddare- och
värdskap, att han stundom glömde bort, att han icke var
hemma hos sig själv. Men när han någon gång tänkte på
verkligheten, var det endast för att erinra sig de omätliga
tacksamhetsförbindelser, vari Georg nu måste stanna hos
honom, förbindelser, vilka tvivelsutan beständigt skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
