Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, Ignelius, jag måste resa, om det än gällde mitt
liv... Nu är det bättre.»
Och åter steg hon i vagnen.
»Farväl, herr Ignelius, farväl, trogne, faderlige vän!
Vårda väl den skatt jag lämnat hemma: det är en del av
mig själv... Vänta, än ett ögonblick» — hon lutade sig
rodnande ned till gubben — »är det ej sant, att i världen
knappt finnas så lyckliga makar som min Georg och jag,...
tror herr Ignelius, att någon hustru varit så älskad?»
»Älskad?» svarade gubben med den varmaste
övertygelse i ton och blick. »Säg tillbedd, förgudad... Jag
minns väl, jag, då nådig frun var så sjuk dagarna efter den
lilles födelse! Aldrig såg jag sådan sorg. I det lilla
kabinettet utanför nådig fruns rum låg kaptenen flera gånger på
knä och bad, och när faran vek bort, var han glad som en
människa, vilken sluppit levande in i himmelriket.»
»Tack, tack! Jag är alltför barnslig, men så är det blott
han och min käre Ignelius som veta det.»
»Och för dem bägge kan nådig frun vara så barnslig
hon behagar... Kom nu bara hem med glädj e och gott
lynne, och tänk på den vinter, som stundar...»
»... och den sommar, som följer efter, ty då...
Farväl, gamle vän, farväl, farväl!»
Och vagnen rullade bort.
»Det stod aldrig rätt till med henne, det kära, stackars
barnet!» mumlade gubben.
LXIV.
Elvira hade haft den lyckan att finna Georgs far vid
hälsa, och med den innerligaste tillfredsställelse hade hon
sett den oskrymtade glädje hennes ankomst tillskyndat
honom, en glädje så vältalig, att den fullt ersatte hennes resa.
Nu språkade de tillsammans vid den förtroliga
aftonbrasan. Elvira klagade sin sorg över den älskade faderns
bortgång och hur tomt det var.
»När du får hem din man, mitt barn, blir det gott igen,
fastän den gamla platsen icke kan fyllas.»
»Nej, den blir aldrig fylld, såvida icke min Georgs far
skulle vilja skänka sina barn den outsägliga sällheten att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
