Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma till dem. Ack, älskade pappa, låtom oss bereda
honom en så oväntad glädje... följ mig hem!»
»Kära, ömma dotter, vad Georg har skäl att vara stolt
och tacksam för det han äger en sådan maka! — och hans
brev till mig utvisa nog att han så är. Men, mitt barn, bed
mig ej härom, ty dina ögon kunde till och med förfära
mig, som ej mera borde ta inverkan av något... Se, min
dotter, först efter långa år har jag förvärvat det lugn, som
nu är mitt! Skulle du då vilja, att en gubbe, vilken
bönfallande riktar sina blickar till himlen, åter kastade sig mitt
in i virveln av sina j ordade minnen endast för att skänka
dig ett kanske snart ångrat nöje? Vem säger mig, vem
lovar mig, att jag någonsin mer återhittar den trygga väg,
på vilken jag nu vandrar? O, mitt barn, du önskar ju
icke att till detta pris köpa din Georg några stunders
lycksalighet !»
»Nej», svarade Elvira sakta, »jag önskar det icke mer!»
Det led mot slutet av den vecka, som var bestätnd för
Elviras vistande på Johannisskäret.
Under de senare dagarna hade det blåst oupphörligt.
Ofta under nätterna låg Elvira hela timmarna vaken och
lyssnade på bränningarnas dån.
Natten emellan den io och n oktober rasade på
bohuslänska kusten en av de förfärligaste stormar, som där
någonsin varit hörda.
Havet reste sig till stora massor. Det var
vattentita-nerna, som under vilt gny drogo i härnad mot orkanen.
Och över slagfältet höll natten sin mörkaste sorgfana
utspänd.
»Min Gud, min Gud», suckade Elvira, i det hon reste
sig från bädden, där hon förgäves sökt sömnen, »aldrig
hörde jag en sådan storm!» Hon ville tala, hon ville ropa
utåt andra rummet till Letsler, men i detsamma kom en
ilvind, så skärande skarp, att den skar genom både
kammaren och själen. Hela huset darrade. Själva skäret
tycktes i sitt innersta fäste skakas.
»Nej, detta uthärdar jag aldrig... O, om Georg nu
är ute... Men Herren vare prisad och lovad, han är
icke här på kusten!»
Den lättande sucken ur Elviras bröst besvarades av ett
tungt andedrag från Letslers kammare. Letsler hade ett
begymmer, om vilket Elvira ej drömde: han visste, att
Georg måste vara på kusten, ty Georg hade skrivit såväl till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
