Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tydde att, om han vågade försöket, det bestämt skulle
misslyckas.
Djupt bedrövad reste han åter hem.
Nu ville han ej vidare tänka på sin flydda
ungdomsdröm, ej heller på den nya. Livet låg åter tungt och mörkt
framför honom. Men han måste lägga band på dessa*,
känslor, denna nya sorg, som nästan gjorde sig till mästare
över den gamla. Ingen skulle få ana hans missräkning —
Och än en gång blev det vår.
Isflottorna bortseglade. Rosorna i Nisses gamla baktråg.;
frodades och fröjdades åt solen, som så vänligt lyste in. påti
dem. Karolus hade längesedan rustat ut till den förstai
resan. Men Georg rustade ej: han ville bliva hos sin fax..
LXVII.
En vacker och fridfull afton i slutet av maj hade
Letsler vid sin sons sida tagit plats där ute på den gamla kära
hällen, där han under så många olika skiftningar i sitt inre
liv suttit och betraktat dessa berg, dessa klippor, dessa
stränder, detta honom så minnesrikt blivna hav._ Med allt
var han förtrogen, och han betraktade nu varje särskild del
med detta djupa intresse, som vi känna för de föremål,
vilka blivit oss dyrbara och från vilka vi ana, att vi snart
skola skiljas.
Georgs blick vilade på fadern, och denna blick
uttryckte: »Snart har det sista bandet brustit!»
»Hur många år har jag ej tillbragt på denna klippa!»
sade : slutligen Letsler. »Sexton år äro en lång tid, min
son, men dock hur kort för en botgöring svarande mot
måttet av mina synder!»
»Ack, pappa, denna botgöring har varit lång, o, så lång,
att man knappt förmår fatta huru en människa förmått
genomgå den! Och redan länge har jag haft den
övertygelsen, att boten varit oändligt större än synden. Gud har
sett den, mottagit den och givit frid.»
»Ja — han har givit frid... Hur gott är det mig ej
nu mot den dagen, då j ag, j agad av mina inre stormar,
tog min tillflykt hit till detta skär! Och snart skall det
bliva ännu mycket bättre än i närvarande ögonblick...
snart, dyrc son, är min längtan slut: din mor... o, vilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
