Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— hennes utseende erinrar mig alltid om Nicoline... Ja,
jag måste säga, att jag längtar efter henne...»
Nu skrev Georg till Fanny. Icke en skymt av hans
kärlek framlyste i brevet: det innehöll icke mer än
underrättelsen om hans fars varma önskan att få se henne före
sin bortgång. Själv tilläde han ej en enda bön.
Och åtta dagar efter det brevet avgått såg Georg en
dag, då han stod ensam på klippan, en liten båt glida mot
Johannisskäret, och vid styret satt alldeles som fordom
hans ungdoms älskade.
Han flög ned... »O, Fanny, Fanny — vad jag är
lycklig att se dig här... att se dig så!» viskade han, medan
de arm i arm gingo uppåt skäret. »Det är något i dina
blå himlar, Fanny, som säger mig, att du nu ej skall bli
så hård mot din stackars Georg som du i vintras var.»
överraskad — ty Fanny hade i denna stund varit
alltför upprörd att hava något slags reda på sina ögon —
svarade hon, hänförd av den talande värmen och glädjen i hans
ord: »Ack, Georg, det förekom mig liksom vi i hast blivit
flyttade långt tillbaka... Men», tilläde hon långsamt, då
han med ett trofast leende såg henne in i ögat, »det var
blott en villa!»
Georg låtsade sig icke höra de sista orden. »Pappa
sover nu», sade han, »och vaknar icke på en fullgod
timme ... Men om du, dyra Fanny, ville göra denna dag till
en riktig glädjefest för mig, så låt mig ro dig ut en liten
stund!»
»Å nej», menade hon, icke utan osäkerhet i rösten —
»det är så kyligt på sjön!»
»Nå, då skola vi sätta oss i min mors lilla kammare...
o, vad jag längtar, vad jag längtat att åter liksom fordom
i ljuv förtrolighet få språka med dig!»
Men nu tyckte Fanny, att det vore allra trevligast att
stanna ute. Hon hade i alla fall ärnat att hälsa på vid
Graverna och ville nu begagna tillfället, medan herr
Letsler sov.
»Och dit åtminstone nekar du mig ej att ro dig?»
Detta behövde Fanny icke neka: den rodden skulle ej
upptaga fem minuter.
De stego i båten. Men om Fanny vågat upplyfta ögonen,
c?m hon sett huru Georgs blickar lyste och strålade, skulle
hon visst dragit sig tillbaka från även ett par minuters
färd... Nu /var det likväl för sent, och vad kunde hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
