Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annat göra än taga saken som ett skämt, då Georg vid
Gra-verna vände båten och satte rakt av utåt fjorden, så fort
han förmådde.
»Nu måtte du väl ha nog av denna förlustelse!» yttrade
hon, då de kommit ett gott stycke, utan att Georg gjorde
min av att vända,
»Nej, söta Fanny, vi måste nödvändigt se hur den gamla
Georgsholmen mår!»
Vid detta förslag for ett styng genom Fannys hjärta.
Rodnaden flydde från hennes kind:. hon blev så blek, att
Georg, hastigt vilande på åran, frågade: »Avskyr du detta
ställe så mycket... befall då, och vi skola genast vända om !»
I uttrycket av hans röst låg en sådan smärta, att Fanny,
som dessutom icke ville röja sin svaghet, efter ett
ögonblicks besinning gav efter, och de stego i land på det lilla
skär, som Georg i sin barndom brukat kalla för sitt och
som nämndes Georgsholmen.
Hans blick vilade på henne med ett oroligt forskande
uttryck. En makt, starkare än hans vilja, höll hans* tunga
fängslad.
»Säkert», sade Fanny uppmanande, »är herr Letsler
vaken — vi böra återvända.»
»Varför», frågade Georg sig själv, »har hon i hast blivit
så underlig, så kall!» Då Fanny nyss steg ur båten trodde
han sig hava sett sin lilla glada gudinna på Strand...
Nu såg han ett nästan främmande väsen framför sig.
Bönen i hans själ ville dock icke tystna, känslorna växte
med ilande skyndsamhet: de brunno, de lågade, de begärde
att genast återfå henne sådan som han förut älskat och
tillbett henne.
Men när Fanny tycktes vilja resa sig för att gå,
sönder-slet fruktan att förlora de dyrbara minuterna det band,
som en annan fruktan för en kort stund pålagt honom.
Han sjönk till hennes fötter, och över hans läppar flöto
ord så varma som blodet, vilket strömmade från och till
•hans stormande hjärta.
»Min Gud, Georg — håll då upp! Du kan omöjligt
känna så för mig, nu sedan... nej, det är omöjligt!»
»O, säg icke så — du ser att det är alltför sant! Då
jag i vintras besökte dig, sade jag till mig själv: 9Än är
det icke värt att jag försöker!’ Och så reste jag hem igen
och satt här och trånade vintern ut. Nu,’ när våren ir inne,
har jag ej kunnat resa och söka tröst i min verksamhet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
