- Project Runeberg -  Dikter och smärre prosaiska stycken /
169

(1881) [MARC] Author: Olof Eneroth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

169
var rädd, att han hade något att klaga på mig. Mor var
icke mindre bestört än jag; men allt upplöste sig i glädje.
Han hade hört, sade han, att frun hade svårt att betala.
Barnen voro snälla i skolan, och hädanefter skulle de få gå
der gratis, tilläde han. .Tag förstod icke hvad han menade
med gratis, men jag såg att mor blef mycket glad; och när
lian gått, tog hon mig i famn och kysste mig. -Tag hade
icke på länge sett henne så glad. Jag skulle nu få gå i
skolan för intet, sade hon och kysste mig ännu en gång.
En annan vändning i värt skollif hade helt visst kom-
mit mor att digna under de svårigheter, som vår uppfostran
då skulle hafva beredt henne. Nu var det värsta så godt
som öfverståndet. Kläder sydde hon sjelf åt oss af gamla
ailagda, som hon köpte eller fick, jag visste icke alltid hvar-
ifrån. Böcker hade vi lärt att köpa gamla för godt pris,
och mat — ja, dermed var det värst, ty den der enda por-
tionen räckte illa till för tre, och detta desto mindre ju
större vi blefvo, vi barn. Besynnerligt nog, tror jag knap-
past att jag någonsin under de åren såg mor äta eller dricka
annat än kaffe, hvilket vi mången gång hjelpte henne att
koka i kakelugnen. Något helt mål såg jag henne aldrig
intaga, och någon dukning minnes jag aldrig annat än under
helgerna. Varmare hemlif kan jag dock svårligen tänka
mig än det som lefdes af oss tre i det der enda rummet,
som var så litet, att när de tre bäddarne bäddades der, det
knappt fans något utrymme öfrigt. Och likväl tycker jag
nu efteråt, att det knappast var något hemlif; ty rummet
var såsom ett kontor, der inrättningens alla, i bokstaflig
mening taladt, löpande ärenden skulle afgöras; mor hade
sällan eller aldrig tid att sköta om hvarken sig sjelf eller
oss, hennes egna barn, och vi voro sällan eller aldrig inne
annat än’ vid måltiderna och under läsningen, om icke under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:45:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eodikter/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free