att tillämpa linealen på den yttre naturen började ånyo användas. Och denna stil, som under en så lång tidrymd var allmän i hela Europa, och hvars karakter torde befinnas särdeles väl angifva och öfverensstämma med den europeiska bildningens allmänna karakter den tiden, — den var och kallades långe och väl den holländska. Blef det derföre än fransmännens uppgift att utbreda denna med den dåvarande franska litteraturens karakter särdeles väl öfverensstämmande naturförkonstlingssmak öfver Europa, så var det dock äfven Hollands uppfattning af naturen och dess skönhet, som de sålunda gjorde allmän. Men denna stil med sin nyktra trådräthet lika obarmhertigt tillämpad på trädens kronor som på gräsmattan, hur förunderligt väl passar den ej att vara uttryck för den holländska förståndigheten! Man skulle visserligen kunna invända, att denna stil ej är deras uppfinning, att den redan i det gamla Rom, ja öfverallt i forntiden varit den enda herrskande, liksom den i Italien ännu herrskar; att holländarne sålunda endast lånat densamma, liksom man inom de öfriga konsterna till en början fortsatte det gamla stela manéret. Men att ett germaniskt folk med natursinne, såsom dock holländarne äro, kunnat tillgripa det lånet och att deras smak kunnat liksom uppgå i det gamla manéret,