folkkarakteren påtrycker denna odling sin stela förkonstlade karakter. Tänkom oss odlingen upphöra i Kina. Hvad karakter skulle dess natur väl derigenom antaga? Eller, för att på närmare håll söka oss ett exempel, bära icke de förstörda och slutligen öfvergifna hedarne i Westergötland och i Bohuslän ålderdomens karakter? Och om man åter skulle bölja odla dem, huru skulle de icke grönska såsom föryngrade! Det var en sådan ungdom, en sådan föryngring man finner i vissa trakter af Holland, såsom hela sträckor utmed jernvägen från Arnheim till Utrecht och Amsterdam. Och jag har således med dessa yttranden om japanska ”prodromer” i Nord-Holland å ena sidan och odlingens föryngrande makt i andra delar deraf endast angifvit, hurusom olika karakterer i olika delar af Holland gifva sig tillkänna — i den yttre naturens behandling. Detta föranleder åter att antyda en erfarenhet, som jag bär i Holland tyckt mig finna förnyad. Det är genom tillsättningen och tillblandningen af nya bildningselementer som ett folks lif hålles vid makt och stärkes. Sålunda äfven i Holland. Genom de elementer, som genom dess södra delar, isynnerhet öfver Rotterdam och Haag, intränga, dels från Tyskland och Belgien, dels från Frankrike och England, synes lifvet der i dessa städer