till alla utställningar. — Ledamöterna i trädgårdsföreningarne betala 5 gulden årligen. Det till sin utsträckning lilla, obetydliga Holland har, som bekant är, endast 3,200,000 invånare. Men 12 à 15,000 deraf äro medlemmar i landtbrukssällskaper. Industriföreningarne räkna nära lika många medlemmar och ega ett kapital af flera hundra tusen gulden. Det för upplysningens spridande stiftade bekanta sällskapet ”tot nut van’t algemeen” räknar ensamt omkring 14,000 medarbetare, fördelade i 316 afdelningar i de olika trakterna af landet, och eger en årlig inkomst af inemot 80,000 gulden för det vackra ändamålet. Dessa och mångfaldiga andra sällskaper nästan för alla möjliga goda ändamål, för vetenskap och konst, handel och industri, odling, fattigvård och sjukvård och kolonisation inom landet, — det är genom dylika föreningar som holländarne söka underhålla lifvet i samhällskroppen. De vilja alltså sköta lifvet sjelfva, under det att regeringen och kamrame sköta statsmaskinen och de offentliga affärerna. Allt hvad enskildt och kommunalt är förblir i Holland enskildt och kommunalt. Vackra krafter det der, skall man säga. Ja visserligen. Men om siffrorna skulle vara bedrägliga? Om det icke skulle stå en man bakom hvarje siffra? Om de kapitaler, som sålunda hopsummeras,