unga Holland? . . . Må vara, men efter jag f. n. befinner mig i Leyden, och det gör ju dessutom ingenting till saken, hvar man börjar, blott man fastbåller hufvudpunkten, så börjom med Leyden. Leyden är liksom hjertat i det gamla lärda Holland. Den gamla lärdomen lider af någon viss ålderdomsåkomma nu för tiden, — gör den inte? — och i Leyden synes mig den åkomman hafva liksom genomträngt hela staden. Ofver allt tycker man sig här se det gamla "fuimus". Här är så tyst och stilla, så öde och tomt. Men ”också de döda lefva”. Det känner man äfven här. Jag kommer från universitetet, det gamla beryktade, en byggnad med ett temligen dystert och tarfligt inre. Sjelfva dess ”aula” är icke mycket bättre utrustad än ett af våra större ”auditorier” i Upsala. Hvad den lärdomen ännu på vissa håll kan tycka om att ha det mörkt omkring sig! — Men det fanns ett rum i denna gamla byggnad, som i allt sitt dunkel var uppfyldt af ett egendomligt gripande ljus. Det var den kammaren, — något annat namn kan man knappast gifva det rummet, — der de gamle hädangångne lärdes af-bildningar voro uppsatte. Och det ljuset, som jag tyckte der stömma mig till mötes, det kom från dessa porträtters blickar, hvilka alla, enligt porträtters gamla sätt, riktades på betraktaren. En häftig