eld nog att råka ut för, isynnerhet om många hafva sådana eldiga blickar, som t. ex. Boerhaves porträtt, eller så krigiska som Arminius’ m. fl. Det var en tid då de lärde voro ett dugtigt folk. Det var isynnerhet på 15- och 16-hundra-talen — en tid för dugtighet i alla riktningar, såsom Geijer sagt. En mängd af dessa gamla porträtter erinra också lifligt derom. Denne gamle Scfidiger t. ex. och dessa Salmasius, Vorstius, Epi-scopius, Heinsius, PoUiander m. fl., med sina starka drag och stora skägg, utan alla ordnar och band! Sannerligen en hel lärdomshistoria, och en krigs~ historia tillika. Bland 1?- och 18-hundratalets gubbar deremot egde här ytterst få en sådan dugtighet i det yttre. De fleste se hopkrympta ut, icke så litet karrikatyraktiga. Boérhave strålar deribland som en herrskare. Åfven vid Gomar och Wytten-hach, Ruhnken och Hemsterhuis dröjer blicken längre. Först med Brugmoms, botanisten, uppträda ordnarne på den lärdes drägt. Man lemnar icke denna sal utan ett djupt intryck. Och detta intryck stärkes, då man i en af stadens kyrkor, S:t Petri kyrka, gör en vandring öfver flera af dessa mäns grafvar. Man ser nemligen der t. ex. Boerhaves monument, en marmorsten med urna på, enkel, som det anstår en stor man, och med den storartadt enkla