Den har sina museer. Amsterdam, Haarlem, Haag, Rotterdam, alla hafva de museer. Eller om ni ej i är konstvän, ja, hur skall man då kunna hjelpä er? Teatern? Jag känner den ej. Jag fruktar att den ej skall tillfredsställa er. Holländarne äro för tunga för att kunna vara teatraliska, d. v. s. för att sjelfva kunna vara aktörer; ty sinne för teaternöjen sakna de icke. Madame Ristori blef t. ex. under min vistelse här höjd till skyarne. — På holländska konserter? Ni skall troligen finna dem klena, de verkligt holländska nemligen. Holländaren är nemligen lika litet som engelsmannen musikalisk. Han låter tyskarne sjunga för sig. Italienare och fransmännen komponera åt honom liksom åt engelsmännen. Sjelf tänker han på sina affärer och röker sin knaster, medan fruntimren ”gå på spektaklet”. Ja, på allt det der hör jag, att den holländska staden är och förblir tråkig, skall ni afbryta. Jag skall ej motsäga er. För min del har jag ej funnit den sådan. Det är blott ett som stört mig der, och det är vanans qvafva luft. Det kännes der som skulle holländarne i evighet förbli hvad de nu äro: ett folk, som haft sin tid och som nu lefver af gammal vana. Och den vanans slagdänga tonar öfver ens hufvud från morgon till qväll, från kyrktornens ”carillon” hvarenda qvart. Det pinglar och det pinglar här oupphörligt, såsom i Tyska kyr-