karakter är äkta nationel. Och för den, som söker sådant i det yttre lifvet, kunna knappast några andra städer mäta sig med de holländska. I sitt inre gömma de skatter af alla möjliga slag, så ur vetenskapens som konstens och naturens skilda riken. Men vi vilja ej här vidröra dessa skatter. Det vore endast att göra en ofullständig bouppteckning, och på sådana bjuda ”guiderna” tillräckligt. Vare derom nog sagdt, att dessa skatter bidraga att göra den i yttre måtto, i all sin egendomlighet, anspråkslösa holländska staden ännu mer egendomlig, nästan hemlighetsfull. Men folkets lif i dessa städer?... ute i staden åtminstone? . . . Det är sådant som holländarens karakter i allmänhet är, lugnt och tungt. Dock får man understundom se, att äfven sjelfstyrelsens folk icke alltid iakttager den styrsel och hållning, som man skulle önska. Det händer t. ex. att man får se en kedja af unga män och qvinnor stryka sjungande fram, rått och groft, och dermed liksom uppenbara, hurusom det der lugnet icke är helt och hållet karakter. Polis ser man icke till, och skaran stryker sålunda oantastad fram. Skrålet består. Och man gör blott den reflexionen: hvad der måste dock vara mycken grofhet på botten af detta folk-lif, som så kan yttra sig.