Men så råkar inan en vacker dag midt upp i en — hermesse, såsom det hände mig i Haarlem. Vill man hafva något begrepp om det holländska folklifvet, så får man det vid sådana tillfällen. Kermesse, eller kérmis, såsom det uttalas, är helt enkelt detsamma som en marknad hos oss. Och hvad är det då som utmärker dessa kermesses? Detsamma som utmärker marknaderna i våra småstäder, skrålet, supandet, sjelfsvåldet, trängseln o. s. v.; men detta sjelfsvåld syntes mig här hejd-lösare. Att se en skara unga qvinnor t. ex., med en och annan karl ibland sig, tåga arm i arm genom gatorna och ”gifva full hals”, utan tecken till behag, gjorde ett oangenämt intryck och föranledde en alls icke till några höga begrepp om den annars i Holland berömda folkuppfostrans verkningar på sederna och karakteren. — Men dessa marknader sjunga emellertid på sista versen, här i Holland liksom der hemma hos oss. Det bildade folket blyges för desamma och uttalar sina förhoppningar om att de snart nog skola upphäfvas. — Men om så sker — så blir dock folket detsamma. Och på ett eller annat sätt bryter väl sjelfsvåldet fram der det finnes. — Och alltså, så stillsamt som det holländska folklifvet i hvardagslag förekommer, — der äro tunga, plumpa elementer på botten, med hvilka bildningen ännu ej fått makt, och dessa gifva folk-