land nu kunna bjuda Europa, mer än på taflan af ett folk, som, ärligt och godt i botten, utan svek, men med tålamodets och flitens ihärdighet, fortsätter att lefva sitt flärdlösa lif, äfven sedan ungdom och inspiration förgått. Det har gjort sin insats i Europas historia. Det torde ej hafva mer att gifva. Kapitalerna ... ja om det gamla Europa kan hjelpas på den vägen, då kunde Holland ännu betraktas som en lifskälla för detsamma. Men hvad hjelper guld, när det är frågan om det innersta lifvet sjelft! Men — för att ej sluta vår lilla tafla med att draga ett sorgflor öfver densamma — ännu för 100 år sedan var Holland ”attrayante”. Då reste ännu de mera lefvande vetenskapsmännen dit. Yäl göra de ännu sina turer dit, ty Holland blir väl i alla tider lockande för sina herrliga samlingars skull. Och ännu i våra dagar har det män af europeiskt rykte att ställa fram, om det gäller. — Men sedan Linnés tid, tror jag, hafva åtminstone icke vi svenskar sökt Holland såsom ett vetenskapens förlof-vade land. Men Linné var der. Det var på Boerhaves tid. Och Linné växte der. Och som svensk — huru kunde jag väl undgå, att uppsöka de ställen, der han lefde. Och det är med en liten berättelse om denna min ”vallfärd”, som jag vill sluta för i dag.