Och alltså ännu några ”ögonblickets barn”. Det har i mina bref oupphörligt varit fråga om det gamla, det gammalmodiga i Holland. Det nya torde deremot befinnas lysa fram endast såsom ett svagt, osäkert skimmer på den kompakta bakgrunden af det gamla. Och frågan, huruvida detta nya och unga skall genomtränga detta gamla, och det hela sålunda föryngras, — den frågan skjutes helt och hållet åsido. Ja, den gamla frågan: "Väktare, hvad lider tiden”, den har jag gjort mig oupphörligt här i Holland, och jag har ej kunnat få något gladt svar derpå. Och hvarföre? Derföre att Hollands närvarande lif synes vara en afmattning, ja, en mörk sida, när det jemföres med hvad det varit. Holland har haft en hjeltetid. Det har, så litet det ännu då var, en gång bekämpat Europas mäktigaste monark. Det har grundlagt det första friare samhällsskick i nyare tider. Det har under samma tid koloniserat väldiga sträckor i Asien, och det har slutligen med lysande framgång försvarat sig mot Englands och Frankrikes förenade makter. Det fram bragte i de tiderna några Europas förnämsta sjöhjeltar, liksom det kort tid förut hade frambragt några af dess förnämsta bokhjeltar. Det