Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
Men om natten, när Nora sof i sin säng,
hade hon en så märkwärdig dröm, att hem
aldrig deß like haft. Hon tyckte sig stå om
sommaren i en trädgård och i en grön skog.
Rundtomkring stodo blommor och små wexa11-
de träd, de woro älskeliga och wackra att se
uppå, och de waggade sakta för sommarwini
darnas anda. När då windarna foro öfwer
grenar och blad, blef der ett sus i dem, så att
det hördes som ord och wisor. Och de sjön-
go helt sakta och likwäl alldeles tydligt: wi
äro små, små barn i Guds rike. O Gud
ware lofwad att wi äro hans barn!
Och en otalig skara af många små gos-
sar och stickor sprang mellan blommorna, kyß-
te dem och älskade dem och kallade dem sina
kära lek-kamraten Och när blommorna och
träden begynte sjunga, sjöngo äswen gossarna
och flickorna med: wi äro små, små barn i
Guds rike. O Gerd ware lofwad, att wi äro
hans barn
Och Selma och Lillipytt och Rosa Wä-
derslygt spruligo med de andra, och dockorna
hade nya kläder och kunde tala och springa
och sjöngo som alla de andra:1oi äro små,
små bartiz o Gud ware lofwad.
Då gick solen stilla och saligt ned i af-
tonmolnen, likasom skulle Guds öga somna i
natten, och det sofwer likrvål aldrig, det wakar
för oß både natt och dag. Och smånitigom
mörknade himmelen, och stjernorna begynte
glimma en efter annan på det blåa hwalfwet,
tills slutligen många tusecr millioner stjernor
sågo ned på jorden med sina klara blinkande
ögonkast. Och fråti hwar stjerna steg en ski-
nande engel ned och gick bland barnen och
träden och blommorna, och alla dessa englar
woxo små och ostyldiga, ty de hade fordom
lefwat på jordeir som menniskobarn, och Gud«
hade tagit dem till sig i deras tidiga barn-
dom. Och alla englarna instämde i den herr-
liga milda såeigen rundtomkring: wi äro små,
små barn i Gerds rike; o Gerd ware lofwad
att wi så wara hans barn-
Då kom ur den stora skaran en engcl
frakn till Nora och fade: hwarföre ser du så
sorgsen ut? Meu Nora wände sig bort och
sade som hon ofta brukade säga: dumma barn!
2
Strax förwandlades allt omkring henne i
drömmen, och hon tyckte sig stå helt ensam i
en stor ödemark, midt i winterns kallaste snö.
Der hade hon ingen wari, som hon kunde äl-
ska mer, allenast sig sjelf, och den som älskar
allenast sig sjelf, hans hjerta är m ödemark i
den kalla wintern. Nora tänkte tillbaka på
sommaren och blommorna och de wexalide trä-
den och begynte bitterligen gråta. Strax blef
wintern omkring henne warmare, och Lillipytt
och Rosa «Wäderflygt kommo till henne och
sadeshwarföre gråter du, Nora? Nora swa-
rade: jag fryser här i snön, jag är så ensam
och har i himmelen och på jorden ingen an-
nan wän än mig sjelf.
Då sade dockorna: hwarföre will du ej
wara ett barn? Ser du ej att·alla wäsen i
hela naturen och att sjelfwa de saliga englar-
na, som dock äro mycket wisare än du, äro så
glada och lyckliga att få wara små barn; ty
Gud har sagt atthimmelriket hörer dem till.
Will du wara Guds och menniskors wari,
så stall du wara ett barn i ditt hjerta. Och
när du en dag blifwit stor och gammal till
din kropp, så skall du likwäl förblifwa ett
barn i din själ, nemligen så att du ständigt
för Gud är ödmjuk och liten. Kom nu med
mig, så gå wi tillbaka till sommarn igen.
.Strax togo dockorna Noras hand, och hon
gret af ånger öswer sitt oförstånd. Och när
de konnno tillbaka till den gröna skogen, se
då woro de alla der, både blommorna och
träden och englarna och gossarna och flickorna
och dockorna och Nora sjelf, och alla sjöngo
så glada: Wi äro små, små barn i Guds ri-
ke,-o Gud ware lofwad att wi få wara hans
barn. -» Is«
Lilla Johannes
war en gosse så snäll och artig, att det war
lust och glädje deråt. Wäl wille han gerna ·
leka, äfwcn han, hoppa och springa och bull-
ra, som gossar pläga göra; plocka bär om
sommaren och bryta wackra blommor, och åka
kälka om winternj men han gick äfwen ofta
in till Pappa, satte sig då stilla wid bordet,
frågade om så mycket och wille weta så myc-
ket, och hörde så gerna på wackra sagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
