Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gamle svarte Musti var
Ett arf från fordna bättre dar.
Han var en främling, sade mor,
Han var en född Spanjor.
Det såg man på hans svarta lugg,
När Musti morrade i mjugg,
Men ingen visste tala om
Hur han till norden kom.
Nog hade han sin tid också
Fått äta fläsk med smör uppå,
Men nu så tog han saken kallt
Och morrade och svalt.
Så länge han var ung och stark,
Så kom han hem från skog och mark
in med en hare, fångad upp,
Än med en tjädertupp;
Och hviftade på svansen nöjd
Och slekte sig om mupd med fröjd,
Tills alla del af steken fått;
Då fick han ock sin lott.
Men nu var Musti gammal ren
Och hade ej så flinka ben; )
. Nu fick han sleka flat sin nos,
När steken flög sin kos.
I stället kom en lurfvig varg
Och lurade på Musti arg;
Men Musti ej förstod den lek,
Att sjelf få bli en stek.
Det gick hans ambition för när;
Det gjorde vargen sig besvär,
Nog fick han sig en rifven lugg
Af gamla Mustis hugg.
Nu var det knappt med Mustis mat.
Stor sak! Han var en god kamrat,
Han följde barnen öfverallt
Och morrade och svalt.
De rykte i hans pels ibland,
Då slekte Musti deras hand.
Gud näde den, som ond i sinn”
I stugan ville in.
Och hade Musti nånsin sport
Att någon barnen illa gjort,
Då flög han strax sin man burdus
1 kragen utan krus.
Men mor hon kunde ej fördra
Att ej ett bröd åt Musti ha
Och se hans mage ständigt tom
Uppå hans ålderdom.
Och fast hon länge med sig stred,
Och fast det nog-i hjertat sved,
Så tog hon Musti med och gick,
Och Musti följde qvick. |
Till herrgåPn kom hon om en stund.
”Säg, herre, vill ni ha min hund?
Han många konster kan, och jag,
Jag har ej bröd i dag.”
Den rike herren drog på mund:
”Må gå, nog föder jag er hund.
Der har ni pengar; gå er väg;
Hvad vill ni mera, säg!”
Och mor gick ensam hem och gret,
Och barnen i sin ensamhet,
De snyftade i vrån vid dörr,
Der Musti legat förr.
”Gråt icke, kära barn, sad” mor;
Nu Musti som en herre bor,
Nu får han äta mjölk och gröt
Och mången kaka söt.”
Och som hon sade, hördes ren
Ett kräffsande på dörrn och sen
Ett morrande så välbekant,
Att .”. . . var det riktigt sannt?
Jo det var Musti; det var han,
Det var han sjelf och ingen ann,
Han hade rymt från mjölk och bröd
’ Till gamla hemmets nöd.
Han hade rymt från fyllda fat
Och goda dar och kräslig mat
Till hunger, fattigdom och brist,
Det kände Musti visst.
Blott för sitt trogna hjertas skull
Så gaf han bort sitt feta hull
Och ville hellre svälta, än
Att öfverge en vän.
Och barnen skreko högt af fröjd;
Och -Musti morrade förnöjd,
Men mor från ögat strök en tår
Och sade: ”Musti går.”
”Ja Musti skall tillbaka gå
Till den som honom köpt; seså P”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
