Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
morna nog haftoa lif och iiftvett kttnna belö-
na." Qckså framhåmtade alla små Elftvortta
gentettsatnt ett grann klädttad och Hatts tog
den på sig, speglade sig i kiillatt och gladdes,
ty klädnaden passade så bra och Elftoortta lo-
go, då de märkte Hatts’ glädje. Och- så gick
hatt i kyrkan och satte sig i bänken bredtoid
greftvetts son — och når hatt då såg på altar-
taslatt der tnidtemot — då tyckte han att de
stnå Euglarna nickade åt honom och logo så
godt; tnett Friilsarett på korset såg på engång
så sorgsen och mild ut —- och det tvar derföre
att det fatttts ikyrkau så mången, som icke
brydde sig ottt Guds ord, utan gick dit endast
for skenets skuld. Men greftvens son tvåttde
sig till lille Hatts och frågade htoarifrått han
hade fått så toaekra kläder och Hatts berättade
ont de små blommorna och Elftoortta — och
greftoefouen tttettte att det tvar beskedliga blom-
« mor, och så trodde han att blommorna kunde
leftoa och skrattade ieke mera åt Hans. Han
bad Haris komma ttpp på Herregårdett, så
skulle han få se alla hatts toackra leksaker och
dilderböeker. Och lilla Hans blef så glad att
—- hatt toaknade.
"·Aek! sade Hatts, hivad det" — — men
, han hann icke såga mera, ty bredtvid honom
låg en toaeker klädnad, som toar, som om den
tvarit gjord åt lille Hans — och då förstod
han att drömmen icke toar så osanning heller,
tog på den tvackra klädnaden och gick i kyrkan.
Aftonsången hade just börjat och psalmen ljöd
så skön så skött genom de höga hwalftoeu och
prestett på prediksstolett talade ottt Gud och
Frålsarett, hurusz han led på korset ochdog för
oß. Och når aftonfåugett Ivar slut, toåtttade
Hatts tvid kyrkatt till deß presten kom, och bad
detttte berätta iinnn litet tttera om den gode
Friilsarett. Och prestett talade liiuge med Hatts
och rördes af gossens fromma enfald till tå-
rar, ttpptog Hattsi sitt hus öch uppfostrade
honom till en duglig karl, det han åstven som
ålde- blef. Meanatts glömde ej att det roar
blommorna, hatt hade att tacka för allt —-
oeh aldrig glömde han sitta små männer. —
Men htoarifrått hade klädnaden kommit?
Ja! det får dn gissa till sjelf, ont du ej
toill tro, att blommorna hade gistvit den.
s—s—s.
-
Ur Finska Mythologin.
(Efter Litteratnrbladet för 1M).
Lttftens dotter, den af naturen framalstra-
de, sköna jungfrun Kame, ledsnade »toid sitt
ensliga lis i luftens öde rymder och-sa"ukte sikt
slutligen ned i det underliggande hattpet. Upp-
stod så en orkan frått öster, sotn hastigt upp-
rörde toattnet. Jungfrun måste i sjuhundrade
år gunga på böljorna, tills omsider oftoergtti
den Ukko, htoilkett hon anropade om ohjelp,
lät en stor attd fratuflyga och tillreda at sig
ett bo på hennes knå. J boet lade »and»en sju
äztzt, htttilktt rullade ner i fjött oelj sonderkros-
sades i fallet. Af den ena hålttett as skalet
bildades himmelen, af den andra jordett och
af innanmätet solen, månen, stjernorna och
molnen.
Åunn i nio år måste den skötta natur-
dottertt simma omkring på haftvet. Då först
framalstrade hon landet, (striiuder, uddar, hol-
mar, sjögrund) och trettio år derefter föddes
menniskan, först Wäiitåtnöittett och sedan Ji-
tnarinen.
Wåinåtnöinen blef framfödd i haftoet, det
han kringdrefs i sjtt år, tills han slutligen
stadnade på en namnlös udde as en skoglös
holsne. Der gick han upp i land, och låt a-
kerns son, Lampsa Pellertvoinen, beså holnten
med flere slags tråd. Trädett— tvärte upp efter
önskan, endast eken tville i början ej ga. Men
når den slutligen uppsköt, bredde den sig ttt
östoer hela nejden, så att htvarkett sol eller
måtte syntes och molnen ej heller kunde fritt
stryka fratn sitt toiig i luften, tttan att fastna
i ekens höga krona. Menniskor, foglar, till-
ochmed fiskarue i haftvet tvantrtfdes, då de för
den jättestora ekens skuld aldrig mer fingo se
solett och månen lysa. Wåiuåmöinen tville
gerna bli af med eken, men på hela jorden-
fanns ej den mau, sotn mågtade nedhugga
dett, hwarföre han bad sitt moder Kawe skicka
honom hjelp ttr haftvet.
Steg då upp ett man ur hast-vet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
