Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
Hedra din fader och din moder.
Det som jag nu skall berätta er är helt
kort, men fä märkwärdigt, att både stora och
smä deras klarligeu se huru Gud will att fa-
der och moder skola hällas i heder af deras
barn. Ty barns otack och mißaktning mot
deras föräldrar är den allraswäraste fynd och
skall wisserligen blifwa härdt straffad, om icke
i dag eller i morgon, sä likwäl i en framtid,
när barnen sielfrva ha blifwit stora.
Det är ocksä en gammal historia, som
stere berättat före mig, men den kan ej för
ofta berättas änyo.
Dct war en man och en hustru, som ha-
de hos sig sin gamle far, och dcßutom hade
de sjelfwa små barn. Den gamle farfar war
« grä af älderdon1, och sä gammal och swag
war han, att hans händer darrade, och han
kunde ej hälla stadigt i handen det som han
tog uti.
Nu hände sig derföre, när han satt till
bords med de andra, att- han ej kunde föra
skeden till sin mund, utan att spilla soppan
uppå sig. Detta tyckte de andra wara illa
gjordt, och de knöto framför honom en ser-
viett, likasom man knyter om halsen på smä
barn när de äta. Men gubbens händer dar-
rade beständigt ändä, och beständigt spillde
han soppa pä den rena servietten. Han räd-
de ej för det.
Mannen och hustrun woro härda och o-
tacksamma. De tänkte ej uppä huru mycken
möda och tålamod deras föräldrar haft med
dem, när de sjelfwa woro smä. Derföre sade
de med stränga ord: "om farfar ej slutar att
spilla pä« servietten, så läka wi honom äta
med grisarna i wrän." "
Meri farfar kundeej hjelpa det, han roar
sä gammal och sw"ag.» Dä satte de obarmher-
tiga honom i wräir och ställde framför hononi
ett träg af träd, säsom man brukar för gri-
sarna, och sci siek farfar äta ur träget för sig
sjelf allena i wrän, men mannen och hustrun
äto wid bordet och läto sig wäl smaka.
Det gjorde den gamle farfar mycket myc-
ket ondt, ty det är tungt att se sig föraktad
pä gamla dagar för sin älderdoirrs skull, och
ännu dertill föraktad af sina egiia barn. Ett
otacksamt hjerta är den tyngsta börda, som
jorden bär.
Mett farfar satt för sig- sjelf i wrän och
gret sei tyst, att ingen säg de tärar som run-
no utför hans wißnade kinder och ned i hans
snöhirita skägg. Blott Gud, som ser allting,
han säg den gamles sorg och menniskornas«
härda hjertan, och han wißte nog medel att
förödmjuka de obarmhertiga.
En dag sutto mannen och hustru11 som
wanligt wid bordet, och farfar satt i iordn,
och pä golfwet satt mannens och hustruns
lilla gosse, som war fyra är gammal, ock)
täljde ett stycke träd. Dä sade mannen till
honom: "hwad täljer du, min« gosse?" Gos-
scn swarade: "jag täljer ctt träg. När far
och mor bli gamla, skall jag sätta dem i wrän
att äta ur träget, som farfar nu gör."
Dä sägo mannen och hustrun pä hwar-
andra, och Gud öppnade deras ögon, sä att
de sägo sin stora synd och otacksamhet, och
det syntes dem wara samwetets egen röst, som
sade till dem i det lilla barnets mun: "sa·’ som
J hafwen föraktat eder far pä hans äldre-
dom, sä skola ock edra barn förakta eder en
dag, när ni sjelswa bli gamla."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
