Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Sedan for Lalli till sitt hem igen, och fagotts "Och af mig ej hellerl" ropade den lilla
förtäljer-, att, da« han inkom med BiskopsmösssAnnm i det hon klappade och tyste moderns
san pa« sitt hufwud, hade Gerd gifwit hans e-ihand!
get lilla barn, som ännu lng i waggan, för-i ·’Kära lbarnlq sade modren, och tårar
mckga att tala, sa« att det kunde fräga sin fai»glimmade i hennes wänliga ögon, "alsi’en Je-
der, htoarisrått han, den elake mannen, hadesus högst, och göresr sedan allt det goda och
fatt den heliges mössa. Dei blef Lalli skrämdsuhttiga i kunnen, så skall eder alltid wäl gä,
af undret, och ryckte mössan af sitt hufwud,sbäde i lif och död." ·
derifrcin allt håret följde med. Sri straffades ’«Amen!" sade barnen med en mun. De
Gud genom ett litet barns mun, en stor syn- gingo ut. Luften hade klarnat, molnen woro
date. Sndrt fann man den mördade Sankt-; skingrade af den milda sommarwinden, solen
Henriks lik, som af någon gudfruktig niathsttäfssde äter-, och det efter regnet glänsande
fördes till Nousis, och förtvarades i fyrkan’graset på stränderne af Kuttto els doftade här-
derstcides och sedan iÅbo Domkykkai ett silf- ligt. Högtidligt klingade kyrkklockorna, ma-
averslrin’«). Men om wcirem dii isen började-vande till andakt folket, som manligt helsande
smälta, hittade en fiskare Biskopens turkme, zde resande, wandrade högtidsklädda till kyrkan.
med ringen uppå, och den förde han sedan till
Åbo, der den igenkändes och förwarades, och
ännet i dag skrida alla med wördnad det si-
gill ") vci hwilket denna tumme är afbildad.
Och Sankt Henrik dog, men hwad han lärt
dog icke bort, utan för hwarje är spred sig
Christi lära allt längre ikring, och till slut pre-
dikades den öfwer hela tvärt land, och ännu i
dag wälsigna alla den gudfruktige mannen,·
som uppoffrade allt, för att ibland hedningar-«
na upptända det fanna ljuset. Sci, mina barn,
kommer Guds wälsignelse öfwer alla goda ger-
ningar, fastän den som gör dem, ofta för lida
i denna werlden; -men det skall ända ej afskräc-
fa oß. Wi skola alla bedja om krafter, att
hivar i tvär stad och efter tvår förmöget werka
det ratta. Sedan ger oß Gud den frantgcing,
som Hais finner god."
"Jag will också försöka hwad jag kan"
sade den lille Alfred. "Jnte blir jag sådan som
Sanet Hent·ik, det toet jag nog, men en rin-
gare, än han, duger ocksä i werlden, eller hu-
ru, mamma?"
Dell goda modern log emot sin son-
"Åjal" sade hou, "halften mindre god är moc-
Iet nog."
"Och jag" sade Ewa "n)ill också bli en bra
slickat Du skall ej fci sorg af mig mamma!"
I) Omkrittg 1720 under rusta fejden blefwo Stt Hen-
riks beu. font det säg-o. af Grefwe Douglas-, bort-
förde llll SR Petersburg. Ned- anm-
-«) åbo domkapitels Signe ena anse
De resande kunde icke följa dem dit, utan fort-
satte sin färd, efter ännu en afskedsblick, till
den gamla bodan.
Mönga år hade gött om, sedan deß. Det
roar liter sommar, man skref då 1853. Åter-
rullar samma wagn i samma nejder, och stad-
nar svid en nhß anlagd wäg, som skiljer sig
ifrån den gamla landswägen roid Ylistaro by.
J denna wagn sitter en ung man och lwci un-
ga flickor, alla sorgklädda.
. "Häll!" ropade den unge mannen, dö
skjutsbondeti wek in pci den nya reagen, "tor
längs landswögen.«"
"Jag gör ju sö," swarade bonden, "Herrn
wet kanske ej, att matt anlagt en ny wäg, för
att larma tringbygga Sanct Henriks Predika-
Ihus med sten!"
"Sanet Henrika Predikohu6k’ utropa-
de alla tre syskonen i wagnen. "Äro wi der
nu?"
"Ja wißt," sade bonden, och peka-ide lit
höger tillade han: "der ser ni grunden lagd
till det blifwande Kapellet ren sedan ett åt,
Imen det egenteliga predikohufet af träd ar den-
na hög gamla stockar som ligger derinroid.
"Snart," sade den unge mannen, till sina
systrar-, "stall då detta rum blifwa fä helgadt
ssom det bör wara, och ej sädant det war, dö
tvi der läfroade roar älskade saliga modet-, att
wara henne wardiga. Och när det sedan blir.
färdigt, detta oförwanskliga mimte af ett helt
skolks tacksamhet, stola· wi äter en gäng« till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
