Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
pä de swigtande qwistarne. Mängen gängl
hände det, att Fritz war nära att nappa ett
bär, dä hatt gick pci de sandade gångarne, men
nwarje gäng begynte det stl härdt att bulta i
hans bröst, att han genast sprang bort frätt
trädgärden, och nästan tyckte att ett spöke för-
följde bottom.
Nä, hur gick det dä med lilla Helena?
Jo, sjusofwardagen hände Helena den o-
lyckan, att hon sof ända till klockare 8. Nät-
hon waknade och fick weta, att klockan redan
svar sä långt liden, sä blef hon genast mist-
lynt, begynte att gräta, och kunde knappt täla
sin sköterska, font hon eljest höll sä mycket af.
Vch när hon kom ut i salen, der de öfriga
barneti redan woro- samlade kring frukostbor-
det, och nu skämtande helsade sin lilla syster
som sjusofroerska, sä blef det än sämre med
Helenas humör. Helelra brydde sig hwarken
om mat eller syskon, utan gick butter och tyst
ut pä gärden· Och när syskonen kommo skrat-
tande efter henne, och förnyade den förargliga
helsningen, fä sprang Helena ända i trädgår-
den, och gömde sig der bakonr hallonbuskarna.
Der satt nu Helena alldeles ensam, och
tänkte på den ledsamma förtreten, och i början
tänkte hon på intet annat. Men snart föll
hennes öga pä de smällande röda hallonen,
och hon tänkte: "Pappa har ju icke nekat att
med fingrarne widriira dem. Jag will blott
känna, om de snart blifwa mogna." Och fast
hennes hjerta liksom rörde sig ibröstet, sä tog
hon dock —- ehurll helt sakta i ett af de stora
saftiga bären, som hängde pci qwisten just of-
wanom hennes hand-
Knappt hade Helena widrbrt bäret, fä
föll det frän qwisten och blef liggande i hen-
nes hand. Den röda saften sipprade frän
bärets fäste, och färgade den hwita handen.
Helena ryste till, och trodde att det Ivar blod,
som fastnat pä handen, och i förskräckelsert kra-
made hon än mera saft ur bäirct. Dä begynte
hori le ät sin farhåga, när hon säg att det
Ivar saft, som kom frän bäret. "Jag äter ju
icke bäret," sade Helena, "jag smakar blott pä
saften, som kommit pä min hand." Och sä
sugade den stackars flickalr hallonsaften ifrärr
banden-
Wißt kändes den god, den söta saften pä
handen, men det war sä litet, att Helena cj
rätt fick smak derpå. "Om jag äter hela ba-
ret," tänkte äter Helena, "sei sär jag åtminsto-
ne weta, hur ett hallon smakar," och fä förde
hon bäret till munnen. Först höll hem det
en stund mellan läpparna, troeheigsen, om horn
skulle äta det eller ej. Begärelsen fick dock öf-
werhauden, och Helena swäljde det första bä-
ret. Hade Helena rätt noga sett efter, sä ha-
de hon kanske upptäckt en hwit mask inuti bä-
ret, men Helena märkte intet, hon ät, och tänkte
blott pä, hur godt det smakade.
Hon tänkte icke mer pä fadrens förbud,
hon glömde, hur swärt hon kränkte sm goda
fader, och hur bitter hans sorg skulle blifwa
öfwer hennes olydnad. Holt tänkte blott pä
bären, och plockade det ena efter det andisa i
munnen.
När Helena smakat nog af hallonen, smög
holt sig oförmärkt till krusbärsbuskeki, det hon
satt och lurade; om någon skulle upptäcka hen-
ne. Nu gick det redan bättre, och snart hade
Helena ätit sig mätt pä krusbär. Hari steg
derföre upp, och ämnade gä hem. J förbifar-
ten plockade hon dock några winbärsklasar,
dem hon hastigt förtärde-
Helcna hade alltså ätit af alla därest i
trädgården, och nu wandrade hon med tunga
steg och modstuletr blick upp pä gärden. Har-
mötte henne faderli, som leende och glad hel-
sade godmorgon pä sin flicka. Ack, hwad det
skar iHelenas hjerta, att se sin fader lika
huld och wanlig, fast hon brutit mot hans
bud. Helena ättmade redan utbrista i grät
och bekänna sitt brott, mest dci hon betänkte,
att spiks-ven skulle bele henne för hennes snäl-
het, sä höll hon tillbaka sin grät.
Dä Helena skulle gifwa morgonkyssen ät
sin fader, sä märkte denne pä hennes färgade
läppar, att hon ätit bär i trädgården. Dock
sade han intet. —
Sade intet?
Ja, ännu sade han intet.
Meri Helesia roar ej lika lad som sorr.
Hon deltog icke i de andras lasar, utan älska-
de, att heldre wara ensam. Hade Helena blif-
wit sjukas bären? Eller hade hallonmaskeri
smugit sig i hennes hjerta?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
