Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
och fortranipa med sin fot mitt tusenåriga lif.·dredwid dem läg ett less-nit af diamant i skap-
Nu wae det just i gär min fönoaudlingsdag,snad af en hallomuask med pastrilt: Lorenzo,
och jag bles olockad af er med liallemst ochjdöda aldrig den makalösa Loretizo blef
roar nara att trampas ihjäl, om ej ni, liested:lite7l,jot stat, tn liars lsegrev nog meningen, men
liga barn. hade rad-dat mig- Lllltiutill solens«likw.il tyckte hatt att gubben hamnars fä hygg-
nedgang lag jag Ionrlilös i gräset, och nattligt som endast goda sjalar hämnas- Och hal-
jag blåstes ifräii ert bord, liar jag inriktat min ; lontonungen hade afioeti tänkt oei stora syster-,
ena fot, och min mun liar af förskräckelse koitislty när holt gick in för att duka till midda-
niit på sned. Mcn nar det blef qwäll otlj jag geti, fann hon tolf storei korgar med de allra-
ätersick min rätta gestalt, säg jag mig om es-«stiirsta och raraste koda hallon, som någonsin
ter er, för att tacka er och belima er. Och då plockats i skogen, och ingett tvißte llllru de
fann jag er båda här i mitt rike och mottogjkonnnit dit, men alla gissade det. Och sä bles
er båda sa godt jag förmådde, utan att mur- der ett snltaude och ett sockra-ide och ett bär-
ket skrämma er. Nn will jag sticket en fägel ifkolandn lä att dese make aldeizj waeit sedd,
min steg att wisa er wägen hem. Adjis, kära och trill du, sä gä tvi dit att ltjelpa dem snlta
barkt, tack fer ert milda hjerta; hallonlonutkjoeh äta, ti) det kaka arbetet räcker ioißt ännu
gett stall wisa att han icke är otacksam. i dag. Z. T-
Flickorna räckte nu gubben sin hand och
tackade honom, hjertligeii glada att de i gär
hade stenat den lilla hallonmaskem Oe mille
nu gä, mm i detsamma wärtde sig gubben än-
mt engäng om, grinade försmädligt med sin
sneda mun och lade: helsa Lorenzo och säg att
när tvi nästa gäng träffas, sä stall
jag ha deii ära-i att äta opp honom-
Ack gör inte det, herr hallonniast, sade
bäda flickorna, mycket förskräckta pä engång-
Nä för er skull mä det wara söt-lätet, sa-
de gubben; jag är icke hämdgieig, helsa Lo-
rengo och säg att han stall också fä en gästoa
af mig. Farwäll
Nu togo stickorna sina bär och hoppade
lätta om hjertat framåt i stogen, alltefter den
tväg som fägelen flög. Sä komnio de onr en
gansta kort stund ur stegen och förundrade sig
ej litet, att de i gcir kunnat gä sä länga krot-
wägar. Dch det kan man tro att der blef en
glädje, när de tomt-lo hem, ty der hade alla
wätitat och sött dem stora syster hade ej fatt
en blund i sina öga-, tp hoii trodde sä reißt
att wargaena ätit epp hennes tära stickor.
Men Lorenzo kom emot dem med en korg och
ropade: kom och se, här är något soin hämta-
des nvß asen gammal gubbe ät er!
När stickorna npptogo korgen, se dci woro
dec twenne par de allra skönaste armband af
mörkt-öda ädelstenar i skapnad af mogna bal-
lon med pältrist: ät Therese och Ainas och
Ur Alexander den stores lif.
(Forts. sk. N:o 18.)
Han skyddade rikets gränsar mot oroliga
grannar, och stötte regeringsangelägenheterna till
allas tillfredställelse. Nulnera åtföljde han äf-
rven fadern pä åtskilliga fälttåg. J ett af dem
kom Filip i stor fara, och svar nära att fär-
lora lifwet. Redan hade hästen stupat under
honom, han sjelf war särad i benet, dä Ale-
xander ilade honom till hjelp, betäckte honom
med sin stäld, och sdrswarade honom med sitt
stoärd. Filip blef halt till följd ·s det er-
hällua sätet och grämde sig ofta öfcver sitt lin-
kande ben. "Huru kan du wara mißnöjd det-
öfwer," sade Alexander-, "dä hwakje steg pös
minner dig om din seger och din tapperhet."
Ester Filips död besteg Alexander i sitt»
tjugonde är sin faders theori, under mängaj
faror. Säwäl de nordligt boende folkslags-.
hivilta med möda blisroit besegrade af hans
fader, som äfroen grekerne sökte att befria sig
frän det macedonisia oket. Men Alexander lat
icke förskräcka sig. Färil- bragte hatt Theater-
ne till«lvdnad, derpä drog han med sin här
till, Greteland. Thebe erfor nu tyngden as
hans hämnd. Dennt stad hade nenillgen rä
ett satstt rykte om Ole-ränders död, lätit ned-
hugga den macedonslta besättning.j font wars
förlaggd i en grannstad. Alexander lat sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
