Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
gäng gjort narr af dem, som haft sämre na-·
turgeifivor, liwilket för Giid mäste wara en
stor synd. Ack! att jag härefter bättre kunde
tacka gifivaren!
Meii har jag icke orsak att tacka Gad förs
neigot annat, feligade sig Klara äter ester en
stund? Har jag inga andeliga gåfivork Har
Gad icke feitt werka något hos mig genom
sin ande?
Det mar en djerf tanke, tyckte Klara, ty
hon hade alltid waiit sig raid att se och söka
endast siiia brister. Hoii hade ofta nog bedit
till Gad af allt sitt hjerta, men hon hade icke
lika hjertligt tackat Honoiiy th hennes hjerta
kvar ännu ej beredt dertill. Men nu kände
hoii inom sig en inägtig maning, att med na-
turen instämma i Skaparens lof; och hoii
dress af denna mauiiig att hos sig uppsöka
känner, att mig fattas iiihcket, mycket, jag kän-
ner, att jag ej ännu har den fullkomliga fri-
den, soin en menska här kan hafwa, men jag
känner dock, att jag nu är på en god wäg.
Jag känner oek, att det är Gad, min frälsa-
re, som sökt mig, då jag som ett fönvilladt
får lupit ifrcin Honoiii. Det är Hau, som
genom Ordet och det nödestillfalle,somis’krift-
skolaii blifwit mig gifivet, dragit mig till sig,
till det rätta hemmet. Ack! Herren säger ju
sjelf, att det blifwer glädje i himmelen och för
Gads englar öfniee,en syndare, som sig
bättrar.
Tärar glänste uti Klaras ögoii wid den-
na sista tanke. Det ivar som hade hon fritt
kasta en blick in uti den osynliga werlden, och
sder sett den otaliga englajkaran omkring Gads
thron, och som hade hon hört den stora chö-
ren af de ineiuga tusende sjunga: lammet, som
migon god werkan af Gads ande, icke för att
spegla sig i sjelfbeleitenhet, utan för att siniia
ämneii till Gads lof. ;
Hoa upprepade sin si·i·i’ga: har jag inga»
andliga geifwor? r jag alldeles tom pei and-
ligt godt? Jag har ju dock sökt detta goda,!
hivad har jag ivuunit? Har Gad intet godt
fått werka i mig? Ja, jag har sökt det and-
liga goda, suckade Klara, men ack! sik liten tid«
oeli del-under rullade en tar ösioer hennes war-
iiia kind. Om jag hade fortfarit säsoiii jag
började eth isynnerhet säsoni dei, när jag for-
de dagbok, sii ivore jag wisserligeii längise kom- »
meri. Den tiden ivar dock tu god tid, men
sedaii kom den länga mörka niellantideii, hwari-
frein jag inga goda minnen har, och nu är det,soiii
oni jag singe börja frän bötjaii igen. Meris-s
jag liar dock börjat. Ehiirii jag icke kir sådaii«
jag borde och kunde wara, sci will jag dock-
eitniinstonc ivarda batter, aii jag är. Fastånj
iqg felar oeh icke kan uppfylla Gads wilja i
dödadt är, det är wardigt att hafiva kraft och
rikedoin och wisdoiii och starkhet och ära och
pris och lofl —
Nu wid skenet af det himmelska ljuset stig
Klara liksom i ett ögonblick all den kärlek och god-
het, som Giid beivisat henne. Hoii kände sig kan-
na, hivad hon förr fF litet kunnat, tacka Giid afett
fullt hjerta. Hennes hjerta faun ieke ord för hivad
hon kände-, men Gad som förstår hjertats spriik,
förstod wäl ock, hivad Klara ur sitt hjertas fullhet
frambar-. oklaras lofioar tyst säsoni naturens. —
Aftoiien ivae redaii framskriden oeh solen
närmade sig horisonten. Klara steg det-före
upp for att gci in. Mcu dei hoii lemiiadeträds
geirdeii, tyckte hon sig hafiva haft ea skön af-
ton, och kände sig lyckligaise äii fsgelii pci
aivisteiu da hon nu roar öfwertpgad oni atthoii
ivar föreiiial för de himmelska andanias glädje.
Skriftskolaii närmades sitt stut. Pastorn
allt såsoin jag önskade, arbetar jag dock der- ann-ände de tioenne sista dagarue att med lcds
pa, och jag är icke liknöjd, om jag felat, utan ning af den evangeliska historien förklara slut-
det smärtar mig. Jag iver att en menniskaihändelseena i fralsareiis lefnad. Sölunda ge-
sa·gt: "allting förnnir jag genom Hononi, som noingicts historien om Christi död, uppstån-
inig magtigaii gör", och fastan jag icke nu kansdelse och himmelsfärd. Uppunirksaniheten i
säga sa, hoppas jag dock det jag engcing skall’skolan ökades, och Klaea wae icke dcii enda,
kunna säga det«saninia, och detta hopp är det soin tyckte att tiden gick sei fort. Det roar
stöd, omkring hwilket jag slingrat mig ochisom en slagt af den Uppstsiidiies ande hade
hwarförutan jag skalle falla tillse-minns Jagigeitt genom de ungas hjertan. De woro stil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
