Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
till henne, att hatt sci lätit pläga och slutli-
gen döda sig, för att frälsa ocksä hennes
själ Hoa säg i Hononi nu äfwen sin fräl-
sare, icke blott werldeneiallmänhet, utan sin,
just sin. Hoa tyckte sig nu ha funnit-, hivad
hon fä länge sökt: frälsaren, och med Honom
och i Honom —- allt. Hon nedsipll nu in-
för Hondur, och utbrast med Thomas: "tnin
Herre och min Gud!"
Genoni presten, som roar en upplyst lä-
rare, blef ock Klara alltmer- införd i Christen-
domens wäsendtligaste sanningar-. Hoa roar
wäl redan förut genom sin bekantskap med bibeln
och genom tina gjorda erfarenheter icke fremman-
de för desamma, men de begynte nu likafoni när-
ma sig hwarann, istället att de förut stättmera
afskilda och liksom enstaka. Den ena sannin-
gen belyste den andras och detta war för Kla-
ra en obeskriflig glädje, dä hennes gamla san-
ningar blefwo icke blott stadfästade, utan ock
erhöllo en ny betydelse genom det samman-
hang, i hwilket hon fann dem stä till invar-
andra. Det war font en himmelsk färgglattss
utbredt sig öfwer det hela, eller som en rack-»
rens fristhet genoniströnimat allt, hivad Klara
förut hade trott«
Detta blef ei utan inflytande pä Klaras he-
la mäscndr. Ju mera Christendometi för hen-
nes föreställnitig sammandrag sig i en punkt-
deß lins samlade sig i en sol, och derifräti ei-
tee spridde sig öfwer alla enskilta partier, de-
sto lugnare blef hennes inre och desto fastare
henne-el Jörbällande i det yttre. Christers blef
för henne Christendoitiens sol, och bon tyckte
sig finna häntydningar på Christels i alla
Christendomens lärors och så wißt det war
för Klara, att Christels lefivat och ännu lef-
de, sä ioiß blef hon, att Christendoiiiens salig-
goraude sanningar yer henne stnlle förmer-lii-
gas. Hon fördes ork genoin den godeAndens
ledning, ät hivilkrsi hon öfwerlemnat sig, än-
nu djupare in i Christendoiiienö iväseiide.
Sedaii Klaea en afton beinlommit frätt
striftslolan, gick hon eosaiit till den lilla träd-
gärdeti, som hennes fader egde inwid Wistran-
den. Här satte hon sig. Hoa dörde i den
stilla aftonen fåglarnas ansiktet-, och det tyck-
tes henne, font ont deras sang warit en läf
säng at Gud. Atminstone tycktes detta säg-
larnaz qwitter waea sa stidfullt likafont ett
ackompagnement till den stilla aftonfriden i
naturen, och de sielswa tycktes wara sä lyckli-
ga der de hoppade mellan grenarne.
J äreoi fä lycklige, tänkte Klara för sig
sjelf. Mcn är dä icke äfwm jag lycklig? Har
då jag ingen frid, ingen glädje, intet, hwar-
före jag borde tacka Gud? «
Klara sjönk i betraktelser-.
Ack, utbrast bon efter en stund, jag har
wißt orsak, att framför allt bedja Gud om
förlätelfe för mina många fel, men nog har-jag
också orsak att tacka honom, ätniinstoiie för de
’naturliga gäddor-, jag fäte. Huru många äro
ej i detta afseende sämre lottade, än jag? J-
blaeid barnen i skriftstolan äro fiere sci allde-
les slöa. Fastäti pastorn är alldeles outtrött-
lig att repetera samma sak, att säga om det-
samma slere gängor, äro der dock många, font
allsicke tyckas förstas honom, soni wisa sig lika
okunniga, svin om de ingenting hört. Det
tyckes som om de icke kunde svara uppmärk-
samma och som de wore oförmögna att upp-
fatta något. Hwarföre äro de sä? Kanste,
om jag blifwit uppfostrad som de, om jag icke
fött någon underwisning, icke blifevit roand
kvid uppmärksamhet och eftertanke — kanske
jag icke wore alls bättre, än de. Meri hivar-
före« har Gnd lätitf just mig få åtnjuta såda-
na förmänerZ Qch bwarföre gifwer Gad rit det
ena barnet ett bättre förständ, ett bättre min-
ne, ja nästan en beskedligare natur, än ät det
andras Det förstär- jag ej;« men det förstör
jag, att det ena barnet har wid gös-vans nud-
fäende lita liten förtjenst insör Gud, som det
andra, och att Gad således icke utdelar gäs-
wor efter förtjenst.. Dci Gnd det-före gifwer
den ene mer kin den andre, ss snäste wäl det-
ta svara en fri nädestärik, och om man i all-
mänhet bör tacka, när nia-i fär nägonting,
mäste det icke wara förmycket, att tacka Gud
för Hans oförskylta gäspa. D. huru mycket
godt har icke Gad det-visat mig, innan jag
kände Honom, och huru litet bar jag tackat
Hoiiom för allt! J stället har jag aningen· .
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
