Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EJ
Pen rike och den fattige.
En moder gick i skogen ut
En morgonstund. Af lilla Knut,
Sin ende son, hon följdes gladt;
Hen sprang och tänkte upp små spratt.
Och det var Maj, ja det var vår;
På blad och buskar daggens tår
Som perla föll, och vestanvind
Han smekte varsamt blommans kind.
Och solen log på himmeln blå,
Och alla väsen, stora, små,
De drucko fröjd af hennes ljus,
Som nedflöt ifrån bimlens hus.
Och lugn var i naturens tjäll
Och gossen var så glad och säll,
Han lyssnade till lärkans röst,
Och kände frid uti sitt bröst.
Och modren var så tjust och nöjd,
Hon delte all naturens fröjd,
Men till sin lilla son hon då
Med vänlig stimma talte så:
«Nu har Gud gett oss vår igen,
Wir sköna vår, vår glada vän,
Som hämtar fröjd af många slag
Till oss hvar morgon, hvarje dag.
Ej kunna Gud vi prisa rätt
För allt det goda, Han oss gett,
För vårens fröjd, för höstens skatt,
För stjernans ljus i vinterns natt.
För lugn och helsa, dagligt bröd —
Wi som ej veta utaf nöd —
Men mången finns som intet har
Af ro, af fröjd på jorden qvar;
Som lider i naturens vår,
Som gråter sorgens Bittra tår,
Som ej kar fader, moder, hem,
Som måste sakna allt och dem. ,
«Elvad bar den fattige då gjort,
Att så Guds vrede blott han sport.”
Så sade gossen undersam,
Han som i rikedomar samm,
«<Utaf Guds gåfvor guldet är
Det bästa ej som jorden bär,
Det goda.sinnet det är bäst,
Och är hos mången fattig gäst.
Men den som mer af Gud har fått,
Det är dens pligt att göra godt,
Att dela af sitt öfverflöd
Åt den som lider brist och nöd.
Så talte modren from och rörd,
Det var liksom hon blifvit börd
Af den som allting hör och ser,
Af den som allt åt alla ger.
Ty som hon talte, samma stund
Det kom ifrån en skuggrik lund
En gosse uti trasor klädd;
Han var försagd, han var så rädd.
Fast större ej än Knut han var,
Han redan mist sin mor och far,
Och värnlös gick han nu omkring,
Ej egde skydd på jordens ring.
Ibland ban sof inunder tak,
Ibland i skogarnas gemak,
Och ofta led han hunger, törst,
Då nöden var som aldrastörst.
Till honom modren gick så glad.
Hon hjertligt till den arme sad:
«Säg vill
du komma hem till mir,
Så skall jag ge en bror åt dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
